Det började skymma när de steg in i hallen hos David. Han hämtade en flaska cider i kylskåpet och bad Elda ta med ett par glas. Han gick före in i sidorummet. Det var här han tillbringade det mesta av sin tid när han var hemma. Elda slängde sig raklång i den röda bäddsoffan. Hon byltade in en mjuk kudde under huvudet. David satte sig i vilfåtöljen, fyllde glasen till hälften och tog ett par klunkar innan han lutade ryggstödet till maxläge. Han gav ifrån sig ett belåtet stön och sparkade av sig skorna på den ljusa ullmattan.

-Jag skulle kunna somna på stört. Det har inte blivit någon ”tupplur” sen du kom hit och störde ordningarna. Frågar du varifrån ordet ”tupplur kommer” kan jag upplysa om att jag inte har en ”susning” haha.

Hon skrattade och gav ifrån sig några höga snarkljud.

Han slängde till henne en pläd så att den hamnade över hennes ansikte.

-Vad sa du, tupp …, que …

Han skrattade högt.
-Jag kan inte översätta det, sa han, du skulle … nej … men i Sverige säger vi ”gå och dra något gammalt över dig”. Kanske inte numera men … alltså med tanke på att jag kastade pläden på dig när du snarkade.
-Va, vad betyder …

-Äh, ett uttryck bara som man inte kan använda till andra än riktigt nära vänner. Kan vara ett kärleksfullt sätt att reagera på när den andre sagt eller gjort något … något lite knasigt …

-Aha, fungerar nog bättre på svenska, haha, ni verkar ha en massa ord och uttryck som inte går att översätta till andra språk … har jag rätt? 

-Om! Jag skulle kunna säga, ”önskar att jag sett dig i bara mässingen”. Men vi behöver inte … det finns massor, haha … ”får jag trycka din hand” låter också … alltså, vi har massor med uttryck som blir helt obegripliga om man inte fått med sig språket från början. Mycket av det där fungerar som sagt inte på andra språk.

-Hon försökte … ”bara maess …”?

Hon rynkade pannan och grimaserade hjälplöst.

-Haha, nej, den tar vi en annan gång, sa han, vad söt du är när du pratar svenska … 

Han såg överdrivet ömt på henne och började tvekande, medan han tog fram mobilen.

-Du … jag skrev en dikt häromdagen … lite …
-Du har fortsatt med det?

-Ja, det är otroligt egentligen, men … den här handlar om FN, jag har inte skrivit den typen förut, vill du höra?

Hon vred på sig lite, men blev liggande kvar.

-Okej, så här … 

Han skrollade fram dikten i mobilens anteckningar.

-Den heter Fredsbevarande med ett frågetecken.

FN är fredsbevarande,

världens stater är närvarande,

jordens fria nationer.

deras hala delegater

pladdrar som uppblåsta prelater

om sin egen filosofi.

varje långsökt utopi,

alla tänkbara fraktioner

har här ett språkrör

som tilliten omintetgör.

de grupperar sig i pakter

dessa fredens stolta vakter,

dessa fridens postiljoner

rustar sig till tänderna

rädda för de andra länderna.

Förenta nationer

lurar bak egna bastioner.

världens fredsbevarande funktioner

kivas om ideologier,

slåss för tunna teorier.

de går på en farlig stig,

kalkylerar med kärnvapenkrig,

domedagsexplosioner.

säkerhetsrådet så pompöst,

vetorätten gör det meningslöst.

folken vill nedrustning,

förenta nationer tvingar fram upprustning,

satsar astronomiska miljoner.

för oss är freden målet,

de smider det kalla stålet.

FN skriver en resolution

mot en utpekad nation,

bildar oväntade unioner,

känner gränslös euforia,

förnekar flertusenårig historia,

mobbar en liten demokrati,

värsta sortens översitteri,

ohederliga, groteska situationer,

fjäskar för de totalitära,

vill inte diktatorerna besvära

med tal om solidaritet

och vanlig hygglig mänsklighet.

i spastiska konvulsioner 

FN delar vreden,

de är ju måna om freden.

om en aktion kan de enas,

för en hjärtefråga kommer de alla att förenas

kring FN:s rekommendationer,

låt dig inte häpet förvånas,

”Israel måste utplånas!”

Han gjorde en paus. Hon satte sig upp. Sträckte sig efter glaset och drack sakta.
-Wow, det där är …

-Jag hoppar över några verser, men det är en vers kvar. Något jag inte skulle ha skrivit för ett år sen. 

Hon tittade på honom med förväntan i ansiktet. Han fortsatte.

-Jag slutar med … ja, du får …

Herre Gud, dig vill vi hälsa

bara du kan oss frälsa.

kom med himmelens legioner,

Jesus Fridens Furste,

du är för evigt den störste!

Elda ställde ifrån sig glaset.

-David … det där … jag är mållös. Du får det att låta som … det är ett desperat rop. Från ditt innersta. Även om vi gör allt vi kan för att bidra … för att förändra och … 

-Ja, så känns det ofta. Och ändå … jag vill … jag vill inte sluta att försöka. Jag har tankar om … det är något som jag också vill att vi ska prata om.

Hon visade tydligt att hon var nyfiken.

-Vad, har det med det där att göra? Vi kan nog rädda världen över ett glas cider du och jag.

Han skrattade nästan generat och knäppte händerna bakom nacken.

-Ja, jag … 

Så reste han upp stolens ryggstöd, vände fåtöljen så att de kom att sitta mitt emot varandra och lutade sig fram.

-Jag vill föreslå ett nytt förbund, Demokratipakten. En union mellan världens demokratiska stater. Den ska stärka och säkra demokratiernas ställning i världen. Tydliga demokratiska regler. Inga tullar och handelshinder. Gemensamt försvar och - teknologistrategi mot auktoritära stater.

Han lutade sig tillbaka och fortsatte lite lugnare.

-Det handlar om gemensam överlevnad i en tid då demokrati blir allt mindre populärt. Även länder som vi betraktar som självklara demokratier, börjar tumma på viktiga saker som yttrandefrihet och annat … det smyger sig in mer och mer av åsiktskontroll och … även i Sverige ser du det om du är uppmärksam …

-I Sverige?

-Ja, det finns krafter … men … i den nya unionen ska man undvika nationalistiska gräl med motiveringen ”vi har gemensamma fiender.”

-Hmm, jag förstår … det är … det är intressant, men vilka …

Hon la kudden i sitt knä och vilade armbågarna på den, medan han fortsatte lite trevande.

-Jag tänker … alltså vi ska inte lämna FN, det skulle garanterat … vad som helst skulle kunna hända men … det görs bra grejer där ändå … bistånd och annat …  ja, alltså … förutom EU då … Norge, Island, Schweiz, Kanada, Australien, Nya Zeeland …

Han gjorde en paus. Som om han tvekade, men fortsatte.

-Japan, Sydkorea och … USA förstås, Storbritannien, Sydafrika … Kenya kanske … ja …

Elda lutade sig tillbaka och såg ut som om hon inte visste hur hon skulle reagera. Så skrattade hon nästan lite som när man tittar på science fiction eller något annat lite övernaturligt i filmväg. Men hon sa inget.

David reste sig och gick sakta genom rummen. Med händerna i byxfickorna gick han fram och tillbaka några gånger. Han tittade ut i skymningen. Den gömde något. Något han borde se - som höll på att ta form men ännu saknade konturer. 

-Det är märkligt, sa han efter en stund, nästan som om han pratade för sig själv, börjar inte varje stor tanke i ett litet oansenligt rum?

När han vände sig mot henne, satt hon och iakttog honom, men blicken var tom, som om hon också sökte efter något att ta tag i.

I det vakuum som uppstod kände David hungern komma smygande. Han ställde sig bakom fåtöljen.

-Du, jag har oxpytt i frysen, pytt i panna, en svensk klassiker. Gräddstuvad. Jag brukar lägga till lite för att lyxa till det. Extra gul lök … korvbitar … kryddor … färsk basilika … låter det som …

Elda sträckte på sig som om hon just vaknat ur en djup sömn.

-Ja, det låter perfekt. Jag är jättehungrig!

Efter en stund spred sig härliga dofter i hela huset. Det sprakade hemtrevligt i stekpannan. Elda tänkte att David såg hemma ut i köket. Han rörde sig vant mellan skåp och lådor.  Visste precis var han hade allting.
-Lagar du ofta mat till dig själv, är det …

-Ja, sa han och slängde en handduk över axeln, det har blivit så. Det var kruxigt i början, men nu … jag tycker det är kul att laga mat. Det är egentligen inte så svårt. Jag googlar fram något lättlagat och känner mig som värsta superkocken.

Han tog fram en panna till, slängde i en liten tärning smör och väntade en stund. Så drog han ner värmen, knäckte ett par ägg och lät dem rinna ner i pannan med gulorna hela. Han pepprade och saltade försiktigt.

-Rör om lite i pytten då och då, sa han och tog fram en burk skivade rödbetor ur kylen.

Medan han tog fram tallrikar och bestick och dukade i vardagsrummet, kom han som av en händelse emot Elda vid ett par tillfällen. Hon svarade med ett skämtsamt ”hoppsan” och gav honom en menande blick.

När de satt vid rumsbordet, med den ursvenska rätten framför sig, blev de tysta en stund. Elda gav honom en uppskattande blick och nickade mot maten. Hon laddade in som hon brukade. Han mådde  väldigt bra av stundens självklara ro och trivsel. När de efter en stund ätit färdigt, reste sig David och ställde sig bakom henne. Han drog artigt undan hennes stol när hon reste sig.

-Du åt upp varenda … du gillade min mat … det är så mycket som … den här dagen … Elda, det är en sak som jag vill att vi pratar om, jag tror att det här är rätt tidpunkt. Vi går in i det andra rummet igen.

Hon vände sig mot honom med en frågande min.
-Du ser allvarlig ut … vad?

Han lade handen lätt på hennes rygg när de återvände till lilla rummet. De satte sig bekvämt i varsitt hörn av den röda soffan.

-Elda, började han och tittade varmt på henne, jag känner att vi behöver prata om oss. Vår relation.
Det var svårt att tolka uttrycket i hennes ansikte.
-Tänker du bli allvarlig nu?

-Kanske det. Du åker imorgon. Vi kommer att ha mycket med varandra att göra. Vi får ett allt större inflytande och ansvar. Din roll kommer att vara mer offentlig än min, men ändå, vi kommer att bli synade. Och för vår egen skull, vi behöver vara trygga i relationen. Hur tänker du?

Han var beredd på att hon skulle glida undan, som hon ofta gjorde. Men hon sträckte sig fram   och tog hans händer i sina. 

-Jag känner mig helt trygg med dig David, jag känner ditt hjärta. De här dagarna har betytt så otroligt mycket. Men du måste ha tålamod med mig. Jag behöver tid. Kom ihåg att det var jag som sökte upp dig. Och varför tror du att jag fortfarande är singel?
Han tryckte hennes händer och såg henne djupt i ögonen.
-Berätta, varför är du det?
Hon tittade ner på deras händer. Så släppte hon honom och vred lätt på ringen på sitt finger. Så höjde hon blicken. Ansiktet  var helt öppet.
-Det här kan bli svårt att höra, men du har rätt, vi måste bli helt förtroliga med varandra. Jag älskar fortfarande Amadeo. Fyra år har gått sedan han dog, men jag har inte släppt honom. Jag är i en process David. På väg. Hemma i … jag besökte hans grav varje lördag, pratade med honom … nu … När du och jag möttes första gången, på flygplatsen, hände något jag aldrig kunnat ana. Samma sak för dig, det vet jag. Men det var inte lätt, eller hur? Allt talade för att det var ett misstag. Dömt från början. Precis allt var ju fel. Vi har kämpat emot, tvivlat, lidit … jag har sårat dig …
-Elda, vänta, vi är förbi det där nu. Jag vet att jag aldrig kan ersätta honom, tro inget annat. Och för mig är det ofattbart att du ens ser åt mitt håll  … men vi har något. Jag vet bara inte hur vi ska tänka om det … hur vi ska gå vidare nu …
Hon smekte hans händer med en stilla rörelse.
-Ja, och jag är tagen av din kärlek … tänk om det fanns ett ord för det vi är … mer än vänskap, men inte riktigt … något annat. Jag älskar att vi tar i varandra, jag kan inte vara utan det nu, men att ta det vidare, fysiskt … , nej … jag är inte där. Hur känner du?
Han strök hennes bara arm, långsamt.
-Jag känner som du, och det gör inget att språket inte räcker till. Det är ett mirakel. Vem kan sätta ord på det … Tack för att du är så ärlig. Jag tror att vi vet nu. Och Israel. Revansch.

Hon log snett, nästan blygt.

Han kunde inte låta bli. Lite busigt sa han
-Men du ska veta en sak … jag tänker alldeles för ofta på den där röda munnen.

Hon slog till honom lätt över handen och skrattade.