Den överföll mig en dag. Helt oförberedd drabbades jag av dess oemotståndliga kraft. En berusning, ett plågsamt begär, en besatthet jag aldrig anat, omöjlig att värja sig mot. Den svepte mig med likt en tsunami. 

Den är inte fokuserad på Eros. Inte heller Philia eller ens Agape. 

Du hände mig och ALLT kastades över ända. Du är i varje sekund, i varje steg jag tar, i varje rörelse, varje tanke. Jag hatar varje sekund - att du inte finns där och att du finns där. 

Jag valde dig inte, jag blev inte förälskad i dig. Jag kände dig inte. Ändå är du i mitt blodomlopp. Jag har dig under huden. Det finns ingen flyktväg. Jag hade inget val. På en sekund förlorade jag mitt hjärta. Min själ tog eld. Jag är helt oskyldig till katastrofen. Du hände utanför min vilja.

Varför? 

Jag kan inte döda den. Jag önskar att jag kunde, men den låter sig inte kvävas. Kanske kan den dö. Det vore en välsignelse! Jag har inte förändrats i grunden. Jag är densamme, men mitt jag är infekterat. Mitt inre är invaderat. Belägringen är ett förfärligt faktum. Vem kan frälsa mig från denna plåga? Låt mig slippa längta!

Du är en främling som tagit dig in i allt som är mitt. Jag står maktlös. 

Varför måste jag alltid älska en som inte älskar mig? 

Finns något mer fasansfullt än obesvarad kärlek, något grymmare ett medvetande kan uppleva? Är det detta Gud tvingas leva med utan återhämtning? Det vore lättare att hata.

Din frånvaro har antagit kosmiska dimensioner.  Mitt medvetande tvingas bära kärlekens oändlighet utan att någonsin kunna vila i minsta gensvar. Evighetens outhärdlighet. En gudomlig plåga utan gräns. Tänk att kunna älska så, oändligt, utan att kunna framtvinga ett enda uns av gensvar. Allmakten längtar efter ett frivilligt gensvar.

Gud kan välja att hata. Det vore förlösande. Att få stämpla den älskade som ovärdig, skyldig. Åh, att få säga ”du förtjänar inte mig”.

Den utvägen finns inte. För kärleken är starkare. Outhärdlig men starkare. Skoningslös och helt oberörd när den hotas. Även på långt håll utövar den samma dominans som nära. Den älskade kan vara långt borta och ändå fullkomligt behärska mitt inre rum fullständigt. Kärleken lyder inte under avståndets lagar. Avståndet påverkar inte kraften i katastrofen.

Gud har valt att älska, det har inte jag. Inget kan jag kontrollera. 

När Jesus blir tillfrågad om vad som är det förnämsta budet, vet vi vad han svarar - ”Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta …” (Matt 22:37).

Men hur kan jag? Lyda ett sådant bud? Jag har aldrig valt att älska. Det inget jag bestämt mig för. Är det ens möjligt för någon? 

Kärleken finner mig!

Kan kärlek beordras? Hur kan jag framtvinga kärlek? 

Jag kan bestämma mig för att handla kärleksfullt. Jag har valt att stanna kvar. Visat omsorg . Känt ömhet. Avstått från att såra. 

En sak vet jag att jag aldrig gjort - bestämt mig för att älska.

Jag trodde jag visste detta om kärleken - den låter sig inte kommenderas fram. Den drabbar. Den finner mig.

I mitt sökande efter svar, möts jag av orden ”Vi älskar för att han först har älskat oss.” (1Joh 4:19)

Inte ett krav. Ett gensvar. Men räcker det att veta att jag är älskad? Alla människor vill nog höra de tre orden ”jag älskar dig”. De är smickrande, bekräftar mig, ger mig ett välbehag som få andra ord, men föder de automatisk en kärlek i mig? Nej. Det behövs så mycket mer än ord.

Det är inte ord som väckt en ström inom mig, en ofattbar förmåga att älska som är så överväldigande att jag själv inte tycks äga den. Den övermannar mig som från ingenstans, plötsligt och utan förvarning, oemotståndlig och omöjlig att tygla. Den frågar inte, den ber inte om lov. 

För mig liknar den en naturkraft, närmast en naturkatastrof. Den tvingar mig. Den är inte självvald, den drabbar. Jag har inte bett om det här. Jag har inte bedårats. Ändå är jag bunden. Kärleken har tagit sig in i mitt innersta väsen. Jag är maktlös och sanslöst dåraktig!

Äger jag inte mitt innersta? Har jag inte rätt att mota ifrån mig en kärlek som värker och svider? Hur kan den bara få ta sig in - tyst och avståndstagande?

En oerhörd tanke når mig, inte ett svar men en … som en hemlig viskning.

Jag tänker att Guds bud är ett rop efter det han saknar och att jag, kanske genom en utomjordisk nåd, tillåts känna det han upplever i frånvaron av målet för sin kärlek.

”Älska mig. Svara mig. Låt mig se ditt ansikte. Jag gav allt! 

Här anar jag en ofattbar sårbarhet, ett hjärta som värker, en allmakt som inte kan tvinga fram det största av allt - ett frivilligt gensvar.

I sådana ”andliga stunder” kan jag tänka att Gud låter mig dela hans smärta, att han skänkt mig en dimension av liv som inte låter sig förklaras med ord. I sådana stunder kan jag känna en sällsam tacksamhet som inget annat når upp till, som att han gläntat på sitt eget inre. Som att han vill låta mig känna sårbarheten i att älska, men också att han vill låta mig ana, genom en egen erfarenhet, den kärlek som uthärdar allt.

I de ögonblicken känner jag en viss tröst. Jag har fått nåden att ”känna” med Gud och gåvan att, inte älska som han, men i någon mån förstå kärlekens innersta väsen. Det jag anar är att kärlekens kraft är större än allt annat. Den är inte självisk. Den växer i ensamheten. Den begär inget. På så sätt samverkar den med hopp och tro. Men störst är (den oövervinnerliga) kärleken.

Kärleken behöver inte ett gensvar för att existera. Den fortsätter att växa även när den inte får det den längtar efter. Kärleken som inte kan tvingas fram, men som inte heller kan tvingas bort.

Jesu kamp i Getsemane visar på en sårbarhet som en människa känner inför ett fruktansvärt öde. Han som är Gud visar att han inte bara blev människa för en tid utan att vi också i lidandet är avbilder av han som ÄR.

Erfarenheten gör det lättare att omfamna tanken att Gud verkligen älskar mig och inte bara mig utan alla vi som med våra liv vänder honom ryggen, som om han inte finns, oss som helt ignorerar honom. Jag tvivlar inte på att en sådan kraft till slut övervinner allt. Inte så att den tvingar fram ett gensvar. Jag förstår att det inte skulle vara äkta kärlek. Kärleken nästan spränger mig när du visar likgiltighet, när du tar ut avståndet, när du ignorerar mig, när du är tyst.

Kärleken som väller fram i varje fiber fast det gör ont, fast den inte får sin belöning. Kärleken som gråter i saknaden och svälten. Inget gensvar och ändå växer den sig allt större. 

Krukmakarens kärlek upphör aldrig. Det han en gång format kan han inte överge. När det perfekta kärlet offras och blir ett med det ofullkomliga, är det inte bara en symbol för ett lidande, utan för en kärlek som tränger in i själva stoffet av allt skapat. 

Ändå är verket inte färdigt. Det fullkomliga finns i hans händer, men ännu inte i det ögat ser. Ögat ser brottstycken, men i krukmakarens verkstad pågår något större: det som är trasigt arbetas in i helheten, det som förlorats vävs tillbaka.

En dag ska det som nu är dolt bli uppenbart. Då ska varje knä böjas, varje tunga bekänna - inte under tvång, utan i förundran. Då ska allt skapat känna igen sitt ursprungliga vara och alla ska förstå att de alltid varit målet för den kärlek som aldrig ger upp.

Kärleken går in i skapelsens villkor, in i det ofullkomliga och delar dess verklighet. Delar sårbarheten. 

Kärleken överger inte det ofullkomliga. Han tar det i sina händer. Allt sönderfall, all förlust, allt perverterat och fult. Hela katastrofen.

Allt skapat böjer sig i hans händer i en befriande utandning och låter sig formas i tacksamhet och sann kärlek, den självklara kärlek som det nyfödda barnet, utan ord, sänder ut till sin mor.