Din jävla nöt! Kräk! Amöba! Är vad Fredrika Alm önskade säga, men ut ur munnen kom ett,
”Så du tycker så” käken knastrade uppe vid sitt fäste, tänderna malde emot varandra. Om hon stannade en timme till var hon säker på att emaljen skulle vara ett vitt mjöl i käften.

”Ja, det blir så mycket enklare om vi håller allt inom familjen. Skriv under pappret nu.” Brodern dreglade ivrigt när han lade ned pappret på bordet.
”Och så en penna” han lät lyrisk.

Fredrika tittade på arkets kråkfötter, de juridiska termerna gav henne tunghäfta. Pennan kändes som bly i hennes hand.

”Där signerar du.” Broderns flottiga fingrar pekade på pappret.
”Jag vill nog läsa igenom vad som står först.” Fredrika lade ner pennan på bordsskivan.

”Formaliteter” svarade hennes bror kvickt, ”oj, kolla minns du att du tog det här kortet på lilla mamma?” De flottiga fingrarna vandrade över till ett inramat foto,
”Hon var så god och snäll, minns du hur snäll hon var, lilla mamma.” Brodern sneglade på sin yngre syster på 73 år.

Fredrika började vika ihop pappret,
”Jag tar nog hem och läser igenom det här i lugn och ro.” Hon vek arket.

”Du gör som du vill” svarade hennes bror svävande, ”lilla mamma hade inte mycket här i livet, små ören hit, små ören dit och huset...” Han drog loss ett hörn på den gamla storblommiga tapeten ”...håller på att falla samman.”

”Det är rätt stort hus” Fredrika iakttog sin bror, 75-årige Carl-Johan.

”Synd att ingen vill ha ett 170 kvadratmeter stort renoveringsobjekt idag.” Brodern drog med foten på det det slitna, men fullt fungerande parkettgolvet.

”Tomten är större än de flesta andras i byn.” Fredrika lade ner det hopvikta pappret i sin jackficka.

”Det kanske finns någon som tycker att 4 hektar är stort” kontrade Carl-Johan, ”men en vildvuxen tomt med en massa sten i backen är inget för folk numer.”

”Det är ju rätt bra att kunna parkera bilen i ett garage.” Fredrika Alm rullade pennan fram och tillbaka på bordet.

”Ja, om det där uthuset ändå kunde räknas som garage, det gamla svinhuset har sett sina bästa dagar” suckade brodern, ”nej, det bästa lilla mor kunde hoppas på var att jag skulle ta över det här stället.”

Fredrika reste sig upp för att gå.

”Pappret” påpekade Carl-Johan, ”du har inte skrivit på det än.”

”Nej, jag sa ju att jag vill läsa det i lugn och ro” trötta ögon stirrade på fradgan som hängde ur munnen på brodern.

”Pappret är bara formaliteter om lösören, inget du behöver sitta med ett förstoringsglas för att granska.” Han plockade fram ytterligare en penna ur sin egen ficka och viftade med den framför Fredrikas ögon,
”Litar du inte på din egen bror?” Valpögonen kunde inte maskera undertonen i rösten.

”Nej, vet du vad” svarade Fredrika sin bror med uppriktig stämma, ”det här huset är som du säger ett rivningsobjekt, vi lägger ut det på försäljning med lösören och allt så kan du köpa det för noll kronor då ingen kommer att vilja ha det.”

Carl-Johan tappade greppet om pennan, munnen gapade som om han vore en död fisk.

”Men först tar vi in en jurist som värdera ditt framtida skräp i bouppteckningen, så du slipper stå och grina i din efterlängtade soptipp.”
Fredrika Alm lämnade barndomshemmet med raska kliv,
”Är det så här det känns att ta tillbaka makten från ett narcissistiskt ärkesvin” tänkte hon och log för sig själv. Pappret i fickan skulle hon elda upp så fort hon kom hem. ”Ungkarlen” Carl-Johan hade snyltat på deras mor för sista gången. Broderns gratisboende från barnsben till nuet var ingen bedrift som imponerade på Fredrika. Modern hade varit konflikträdd, Fredrika å andra sidan var från och med denna dag en ångvält.