Jag styr skutan mot ett ovisst mål
frågor slår mot fören
jag girar det jag ej rår på
kalla vindar piskar seglen
min förtvivlan drunknar i det blå

Viljan är fastbunden vid rodret
jag är ensam till havs
tretton månfaser för att finna orden
som ödet stulit ifrån mig
kölden i mitt hjärta är den oförutsägbara nordan

Jag inväntar segelbåtens kollaps
mina öron blöder när stormen vrålar
mitt ankare har hamnat på en bottenlös plats
drömmars stoft flyter på ytan
himlens stjärnor gnistrar ikapp

Där och då omfamnar jag min saknad
ensam till havs finner jag inre kraft
bland vrakspillror och tång
faller mina tårar som pärlor
till din och min sång

Hoppet som aldrig rotat sig lyfter
och för mig in mot land
en svallvågs symfoni skriven i brädor
möter mig på en ö där solen strålar
jag ler när min hand möter sand

Vår saga började och slutade med ett gyllene gruskorn