det märkliga var
att jag inte märkte
när jag började behöva semester
från mitt eget liv

jag trodde fortfarande
att jag bara var trött

trött gick ju att vara

man kunde säga
jag är trött

och få förståelse

ställa in något
sova lite längre
köpa något onödigt på vägen hem
och kalla det återhämtning

jag var bra på sådant

på att flytta en sak
och låtsas att röran
blivit mindre

jag blev väldigt bra
på att lämna mitt liv
till imorgon
som om morgondagen
hade mer plats för mig

jag kunde vila
utan att släppa någonting

låg jag still
fortsatte allting

det jag sagt
det jag inte sagt
det jag borde ha sagt

morgondagen
nästa vecka
allt som fortfarande
kunde behöva mig

någonstans där
försvann frågan

vad behöver jag

inte för att jag inte visste

svaret bara
kom alltid olämpligt

jag behövde tid

luft

tystnad

någon som såg
innan jag hann förklara

någon som kunde sitta kvar
utan att fråga
vad det var

men jag hade blivit
väldigt bra på att fungera

så bra
att jag började tro
att det var samma sak
som att finnas

när kroppen slutade hjälpa mig
försökte jag först
hjälpa kroppen

sova
skärpa mig
börja om

lite till

lite till

som om det fortfarande
fanns en version av mig
som kunde lösa
det jag själv
hade blivit

sedan stod jag där

och hade inget kvar
att vara duktig på

inget att ordna
ingen att lugna
inget att bära
ingen morgondag
att gömma mig i

och det var då
jag märkte

hur mycket av mitt liv
som hade gått åt
till att hålla allting uppe

nu tänker jag

kanske var det inte
jag som försvann

kanske var det
det som inte var jag
som slutade fungera

och under allt det
som jag trodde var ett fall

fanns jag

för första gången
utan att göra mig nyttig