För att få inkomstbaserad sjukpenning från staten måste du ha en SGI – en så kallad sjukpenninggrundande inkomst. För att få en SGI ska du ha ett arbete som kan antas pågå i minst sex månader i följd, eller återkomma varje år. Först då kan du få lite under 80 procent av din inkomst, upp till ett tak.

Du får inte heller ha ett oskyddat glapp mellan arbete och sjukskrivning, för då riskerar din SGI att nollas. Alltså inkomsten som din statliga sjukpenning beräknas utifrån.

Jag tycker att det här systemet är rubbat i grunden. Kolla här: Alla kan inte jobba heltid. Vissa är sjuka sedan barnsben. Ska de bli dagens fattighjon? Är det rätt att vi gör sådan skillnad på människor efter hur duktiga arbetare de har varit?

Det är systemet med att nolla folks SGI utifrån teknikaliteter borde ju utredas. Hur kan man rycka något så fundamentalt från någon? Det hela är omänskligt.

Är man sjuk och svag ska man väl tas om hand? Skulle du inte göra det om det landade en fågel på din bakgård med bruten vinge? Varför ser du inte hela människan?

Eller ska de döda gå igen? Ska vi fylla arbetsplatserna med deprimerade, ME-sjuka, schizofrena och manodepressiva? Ska vi göra det enbart för att de sedan ska kunna gå och sjukskriva sig? Hör ni inte hur sjukt det låter?

Hur som. Jag har funderat mycket på det här, så jag skrev en dikt. Hoppas ni gillar och delar. För det här tycker jag är viktigt.

Arbetsönskande utan SGI

Varför föds man inte med SGI?
Varför är bara arbetaren fri?
Varför detta breda nät?
Varför dra stolarna isär?

Ska vi stå i brödkö?
Ska vi lida hungersnöd?
Ska vi inget äga
för att samhället oss vägra?

Det tycks att vi lever i arbetets diktatur.
Där en människa vägs i hur duktig den är.
Men vi är alla människor.
Gammal, liten, stor.

Arbetsönskande behöver
att någon annan tar över.
För sjuk kan alla bli
men vi har ändå rätt till liv.

EJE