"I'm in pain because the day is ending and somehow I am never healing.”


Hur länge hade han varit såhär?

Dagarna var som svart välling han omedvetet diade men det var likväl en bra välling men ändå en välling, en svart välling. Det hade blivit värre med åren och efter hans förra uppbrott vid trettiosjuårs ålder med en kvinna han älskade något oerhört så hade det förvärrats. Att hon hade stått ut med hans odiagnosticerade bipolaritet tillika självmedicinering i form av alkohol var för honom ännu en typ av sfinxens gåta. Senare hade han fått för sig att hon förmodligen var lika trasig, kanske mer och det hade han självfallet hört av sig till henne om under ett återfall vilket resulterade i att hon svarade ”nej, min nya kille heter inte Jens och jag tänker inte svara dig mer nu.”. Gången efter han hörde av sig hade han varit så berusad så han av misstag skickat en romanliknande smärtsam poetisk prosa till henne med enda undantaget att det istället hade skickats till Gunilla, 54 år, i Linköping. Gunilla hade svarat honom ”jag märker att du verkligen lider men jag tror du skickat till fel nummer”.
Han antar att trasigt söker trasigt och när han drar sig än längre tillbaka ser han samma mönster, de trasiga människorna som söker sig till varandra, trauma bonding tror jag de säger, en del medvetna, andra omedvetna, men ingen hel, aldrig någon som är hel. Han var mer av den sorten att ju djupare han föll desto mer öppen och insiktsfull blev han i sitt eget lidande och sitt eget törstande efter kärlek. Ibland när han var riktigt låg kunde han titta på hur hans ex levde perfekta, vanliga svenssonsliv numera, något han aldrig skulle få, något han aldrig ville ha men ändå gick det i regel som ett spjut genom bröstkorgen på honom. Som om Cupid hade skjutit honom med cyanid och svavelsyra.

Det är i princip helt omöjligt att ha kontakt med någon som på ett sådant i det närmaste radioaktivt sätt visar upp sin smärta för en som om man är den enda i hela världen som borde se den. Speciellt då man är i ett sådant stadie av en relation då man inte längre bör eller skall visa känslor på det sättet. Det är som att han inte fattar de mest grundläggande vett och etikett då det kommer till någonting han hyser känslor för. Detta syns inte då man inte är inom hans radar och när man är med honom så är det någonting som är så fantastiskt vackert men när man inte är med honom är det som om tiden inom honom aldrig fortsätter att gå. Man kan se på honom att han vet att vi båda två har gått vidare men samtidigt är det som om han befinner sig i flera olika tidsåldrar samtidigt. Ena stunden kan han tala om en första träff som det vore igår även fast det nästan var tjugo år sedan och i andra stunden kan han prata om ett uppbrott om var fyra år sedan som om det var igår och detta sker då med flera olika kvinnor samtidigt. Om ni skulle fråga mig så tror jag att han alltid har varit såhär, lite som en tidsresande kosmonaut i sitt eget inre och det är det som gör det omöjligt att hålla upp kontakten med honom för man kan inte bara skriva eller ringa och säga hej hur är läget, fint väder idag. Han hade nämligen tagit det som en personlig förolämpning och gått och idisslat detta så intill den grad att han själv hade gått under. Han skulle kunna och kan göra det men det går inte att göra det om man varit intim med honom. Jag tror faktiskt att han hellre skulle springa och gömma sig än att föra en ytlig dialog på mataffären. I hans huvud så är Charles Baudelaires hat mot Belgien ett normalt samtalsämne för någon han står nära, eller kanske något om denberömda våldtäkten i slutet av Berserkanimen. Det går inte att komma förbi att den kärlek som uppstår när man är förbi hans tröskel är underbar att vara över men samtidigt är den fruktansvärd då man vet att den är lika hög för honom om det en dag skulle ta slut. Jag vet inte, förstod mig aldrig på honom. Sa till honom flera gånger att han på många sätt och vis var fullkomligt otillgänglig och han bara betraktade mig som om jag hade pratat med min egen spegelbild och var många gånger upprörd över att jag var enligt honom helt avstängd känslomässigt samtidigt som jag självfallet kanske var det men jag hade inte alls styrka till att bara gå omkring och lösa saker som det var i hans värld men jag brukade upprepa som i ett mantra att det är ingens fel men ibland vet jag inte. Ibland tror jag att det är en enskild människas fel att någonting händer. När jag gjorde slut med honom så hörde jag hur hans röst dog på andra sidan luren och jag ropade hans namn flera gånger men han la bara på. Vi återfick kontakten sen även fast jag var känslokall och distanserad. Han var lite glad och föreslog något och jag sa bara det kommer aldrig bli vi igen. Jag insåg att det inte gick att diskutera vädret men vill e på något sätt ha honom kvar, kanske som en trofè och det var jag märkte hur hans maskineri gick igång. Han vägrade vara en i samlingen och jag förstår honom. Ibland känns det som att jag inte kände honom alls även fast vi många gånger skojade om saker som skulle bli och som skulle hända i framtiden. Efter det så hörde han enbart av sig då han fick ett återfall och då var det som att diskutera med honom likt vårt uppbrott hade skett dagen innan även fast det går tre till fyra år. Jag vet inte. Oftast tänker jag nog inte på honom överhuvudtaget för jag gär det jag gör och ingenting mer med det, ingen får se, ingen får höra, ingen får veta vad jag känner och så har det varit sedan barnsben och han är nog en av få som vet exakt hur mycket svärta som vilar inom mig, jag har berättat för honom om allt.

När han för hundrade gången justerade sina mediciner och faktiskt blivit nykter så kom den stora stormen, den tysta, som ockuperade hans sinne likt ett vitt brus, sån han brukade lyssna på i hörlurarna när han ville känna sig meditativ. Insikten kom att det var bättre att vara ensam än att falla in i den här typen av traumatisk kärlek, utstuderade fällor i det omedvetna som accelererade hans eget personliga förfall men någonstans tror jag att vi alla är trasiga och det kan vara som så att världen trots all sin öppenhet är fullkomligt deterministisk, det du gör nu har du gjort oändliga antalet gånger förr, kanske inte i exakt det här sammanhanget men i ett tidigare sammanhang som det här sammanhanget imiterar, bygger upp sig självt på. Men vi går händelserna i förväg. Det är sånt som händer när man har mycket att berätta men lugn och fin. Vi kommer dit vi ska.

Den stålstorm som här i likt en malström skall beskrivas kan sägas började för nio år sedan. Han hade precis blivit lämnade av en annan kvinna. Han var bevisligen yngre då och hon levde med en ganska så skarp traumaproblematik. Detta var ingenting han visste om då han knappt visste var det var och inte ens själv hade gått och sökt för den accelererande mängd psykiska problem han upplevde. Han och denna kvinna var i princip som att hälla bensin på en eld vilket ledde till att de var väldigt passionerade samtidigt som det var gräl som varade i dygn om just ingenting där damen ifråga fick flashback där han var hennes ex som misshandlade henne och liknande. Det var med andra en ohållbar situation som ledde till ett uppvaknande hos honom. Han hade fäst sig vid hennes barn och när de flyttade insåg han att sorgen gick inte över och han visste hur det kändes som, det kändes precis som det hade känts förut då han gått under jorden på grund av sitt mående och istället för att söka hjälp låta tiden gå, låta omvärlden förfalla, låta alkoholen trösta honom och även andra substanser då det erbjöds. Men den här gången försvann han så djupt ner i sitt hål samtidigt som han skötte arbete och diverse andra åtaganden vilket ledde till en slags systemkollaps. Det var då hon kom. Miss Dismissive, kvinnan som var som en slags smekning någon annanstans ifrån och han förstod inte,han vare nere i sitt hål men lyckades slutligen söka hjälp. Vårdcentralen hade självfallet inga uppgifter om honom vilket de tyckte var väldigt märkligt, han ju trots allt över trettio år gammal. Han drog någon förnekande ursäkt och pratade om sina problem och tyckte sig inte känna igen dem som vanliga depressiva symtom utan mer som bipolär typ 2 vilket terapeuten inte höll med honom om och så fick han gå där och prata av sig ett par gånger innan han slutligen fick sina första SSRI utskrivna tillsammans med en usbsticka där en manliga yogaledare från Danmark utförde en slags muntlig meditation med porlande bakgrundsmusik. Det fungerade inte. SSRI fungerade däremot fast på fel sätt dvs. han blev alltmer pigg vilket vid bipolaritet snarare tyder på att man är på väg in i hypomani än i stabilitet.

Men vi är inte där ännu. Hade han någonsin kunnat hantera känslor? Känslor som han numera kastar sig så fritt med ? Begrepp om de djupaste fenomenen och upplevelserna? Men kunde han hantera exempelvis kärlek? Kunde han verkligen det? Kan det inte istället vara som så att han satt och diagnosticerade andra utifrån sina egna misslyckanden? Jag tror att han börjar minnas tillbaka att han redan i barnsben hade svårt för att uttrycka hur kraftiga känslor han hade som kokade inombords honom men jag vet, jag vet att han hade försökt och han hade ju ändå aldrig slutat att försöka eller kanske hade han det… jag vet att när han började självmedicinera som mest så hade han sagt att alkoholen var den enda älskarinnan som inte lämnade honom och då har det i min meningen gått ganska så långt. Nåväl, som barn hade han åtminstone försökt uttrycka sin kärlek men han hade varit intensiv. Exempelvis hade han gett bort några smycken han fått av en släkting till en tjej han tyckte om, jag tror att han var ungefär åtta år då detta hände och följden blev ju att flickans föräldrar ringde till hans föräldrar som fick så att säga få tillbaka smycken… men så var han, så intill den grad idiot att han hade kunnat ge bort sig själv bara för att få känna den där ömheten han aldrig riktigt förstod att han kunde få bara han hade varit annorlunda, någon annan som visste hur det här fungerade, det här med kärlek mellan människor.

Redan då för runt tjugo år sedan hade han fallit så hårt in i sig själv att han endast kunde kommunicera klokt då han hade druckit alkohol. Självfallet har han utvecklats över åren men samtidigt så är den där ynglingen i början av tjugoårsåldern som ibland knackar på dörren, ynglingen som inte förstod hur ett förhållande kunde äga rum… men så en dag då hade han träffat henne, hon som var ett år yngre men ändå långt mer erfaren, hon var från storstaden medan han söp sig full, läste filosofi och skrev poesi, uppvuxen på en kalksten mitt ute i havet någonstans. Och han minns de eviga nätterna då de skrev till varandra, jämförde varandras texter och den där tanken som tändes att kanske borde vi träffas och hon, fragil, öm och kärleksfull, arbetslös, deprimerad och han mitt uppe i sina studier och hon som bestämde sig efter att de hade samtalat natten innan, han lite berusad som vanligt, som sa till henne men kom bara, det är ingenting att tänka på, kom till mig så träffas vi så får vi se för det är något som måste kännas och utrönas och som ni ser hans självbild går emot hans handlingar, i sinnet handlingsförlamad men i verkligheten den som driver på… och mycket riktigt, dagen efter stod hon där inne på Lunds centralstation och väntade på honom, han så nervös men förmodligen även hon och de satte sig på tåget för att ta sig till hans ställe och han var så nervös, så nervös att de hade satt sig på fel tåg vilket i sig självt blev ett sånt där minne han kunde hålla sig fast vid.

Hon från Stockholm. Hennes vackra röst, inte speciellt lång, alternativ stil, en sån stil man bara kunde ha i Stockholm på den tiden, side cut, näsring, blont hår, mjuka, vackra drag och så graciöst trind, hennes händer som små utstuderade verktyg då hon föredrog att hålla på med hantverk då hon inte skrev radikal feministisk poesi. Hon sa till mig senare att hon hade bara tänkt hälsa men att han hade varit så snäll så hon ville stanna. Hon hade aldrig träffat någon som var så snäll och öm mot henne förut.

Den första stora kärleken, den som ger allt men som inget ger tillbaka för om sorgen då man lämnas för vem var väl han att hålla henne kvar och vem var väl hon att vänta in honom för redan då var hans humör inte normalt, hans bipolära väsen som en slags handgranat utan splint som han själv inte förstod sig på men samtidigt så mycket glädje under de där få åren, det var kanske inte ens två år men de hade känt varandra längre än så men han i sin intensiva sjukdom i samband med hur han trodde allt skulle vara eftersom då man ännu inte är tjugofem år gammal så vet man hur allting fungerar, man vet hur allting, fungerar, man sitter på alla svar även fast man inte ens har levt på det sätt som krävs för att få svaren och det är väl sånt som hör ungdomen till då han nu över fyrtio år gammal egentligen inte vet någonting alls, som en slags medicinerad Sokrates som åker fram och tillbaka mellan jobbet och lägenheten och fruktar soluppgången eftersom det påminner honom om att ännu en dag har glidit honom ur händerna.

Redan tidigt insåg han att hans känslor fungerade på ett helt annat sätt än hos andra människor. Det var som att han inte riktigt förstod hur andra människor fungerade men han försökte så gott han kunde. Det hjälpte inte. Han var som låst inombords samtidigt som känslor var så intensiva att han knappt ville leva, han satt hemma i pojkrummet med Metallicas Ride The Lightning och lyssnade på Fade to Black i högstadiet eftersom han helt enkelt insåg att livet var över. Vilket det i efterhand självfallet inte var men det var själva den känslan som började förfölja honom där och och dåm någonstans i början eller mitten av tonåren och där andra hade det som någon slags fas som de gradvis blev hjärntvättade från att känna så byggde han sin väg neråt, han byggde ett svart torn rakt ner i underjorden. Han kunde fundera så mycket på kärleken mellan man och kvinna att han slutligen inte ens visste vilken sexuell läggning han hade, redan då började han upphäva alla de värden han senare skulle fortsätta med under tonåren och den tidiga tjugoårsåldern, den ljuva nihilismen, såsom den tolkas av en människa som söker ett slags bot mot alla känslor de känner men inte kan låta någon annan förnimma. Vår hjälte led med andra ord i det tysta, han försökte emellanåt övertyga sig om att han kunde göra som alla andra, han kunde tvinga sig själv att bara få vara någon annan än den han själv var, en slags önskan om att bli en kameleont och det var efter detta, i och med att hans tvånmgstankar och liknande började bli allt svårare att hantera, han kunde få för sig att han var på ett visst sätt och sedan försöka bevisa för sig själv att han inte var det genom att försöka utsätta sig för olika situationer och samtidigt som kunde han känna sig åtrådd av vilken människa som helst som gav han den uppmärksamhet som han i hans svärta inte kunde uppleva som autentisk, han gick runt som i någon slags dröm av svart bomull. Det var i den här vevan alkoholen kom. Första gången han blev full så hade hans kusin köpt ut någon from av vodka till honom som skulle blandas med tranbärsjuice. Han hade tyckte att det smakat vedrvärdigt men samtidigt så visste han att det här var något han var tvungen att återkomma till, någonting som tog sig igenom hans känsla av övergivenhet, ensamhet och tomhet och ingen visste något, absolut ingen alls. Det var kanske det sdom var det värsta, hur han på något sätt höll allt på ett sådant avstånd att större delen av hans neurotiska drag knappt existerade ute i ljuset utan istället så drack han mer för varje gång han var ute. På den tiden drack han alltså enbart ännu ute bland andra människor i samband med fester och liknande som sker i tonåren då det ännu existerade olika grupperingar att umgås i som träffades upp i olika sammanhang, främst för honom i olika musikkretsar då han på den tiden var sångare i ett thrash/death metalband där han fick utlopp för mycket av det som ingen annan riktigt ville se existerade hos honom och han var som vanligt mest intresserad av att försvinna in i djupet av sig själv samtidigt som han ville bli den där impulsiva som han skulle bli mer sen ju mer han skulle växa till sig i sin kokong och från metallen så drogs han in i bland annat Arthur Rimbaud som tände en slags eld inom honom och det var någon kväll en fest hemma hos honom där han självklart hade tagit fram sina mest extrema filmer såsom August underground Mordum och Cannibal Holocaust samtidigt som han satt och försökte visa en bra passage i En tid i helvete för någon kompis som var helt ointresserad och i bakgrunden mullrade förmodligen Cannibal Corpse Tomb of the Mutilated… Jag tror ju i och för sig att det är mycket han minns fel och att det emellanåt är flera olika situationer som bakas ihop till ett men jag tänker inte läga mig i tonåringens upplevelser så länge de får fram själva den generella stämning ni förmodligen ser att han befinner sig i, det är ju trots allt som en slags spiral allt det här som man kan röra sig både upp och ned i.

Han och hon hade grälat, hon med det långa blonda håret, högburen, rak hållning, graciös och stolt. Vad de hade grälat om vet jag inte men jag vet att han befann sig i ett uppvarvat tillstånd och hon befann sig i ett tillstånd som var precis tvärtemot vilket ledde till att hon väste fram att nu drar jag och han stod kvar och undrade vad som hade hänt och han gick ut och letade efter henne i den svarta natten men hon fanns ingenstans. Han ringde men hon svarade inte. Han letade febrilt, de hade inte varit tillsammans så länge men de visste redan på sätt och vis hur olika de var och samtidigt var de självfallet stormigt förälskade på ett sådant där sätt människor är när de vet att de förmodligen inte är bra för varandra och att allting kan falla ihop som i ett korthus närsomhelst.
En av deras främsta beröringspunkter var musiken, extrem musik i form av bland annat black metal, det var ett medium där de båda kunde kanalisera sina extremaste tillstånd och han i sin infantilitet trodde nog någonstans att när de väl hade kommit över någon form av emotionell tröskel tillsammans så skulle det matta ut och de kunde i lugn och ro slappna av i varandras famn. Detta skedde periodvis och han hade väl trots allt efter ett par längre misslyckade förhållanden en annan typ av insikt och tolerans. Det existerade för honom mestadels ett problem som han till stor del ännu var formellt omedveten om och det var att han levde med en obehandlad bipolär typ 2 och hade självmedicinerat den med alkohol under en väldigt lång period och under den perioden hade läkarna skrivit ut en mängd olika anti-depressiva preparat åt honom. Det ena värre än det andra, ibland var det hypomani, ibland var det förlamande ångest och ibland var det som att någon hade utövat någon form av zombieritual på honom då han inte kände någonting alls utan mest av allt bara ville dö men inte kunde förmå sig till att ens dricka ett glas vatten. Under relativt många år så visste han inte längre vad det innebar att gråta och när han drack så blev han istället dränkt i en slags likgiltighetens sorg, en typ av sorg som hade gjort Cioran fylld av avund.
Hursomhaver… vår hjälte är alltså ute och letar efter sin extremt attraktiva ungmö som har bestämt sig för att älska honom passionerat trots hans uppenbara brister och han söker fram och tillbaka och så tänker han att hon är ju lika fucked up som mig även fast hon inte erkänner det så hon har förmodligen dragit sig undan till kyrkogården som ligger här i närheten och mycket riktigt där är hon. Hans hjärta är fyllt av en oro, hade hon också lämnat honom men hon står där och ser trots sin mogna uppsyn ut som en flickstackare men likväl som en väldigt vacker kvinna och det verkar som hon har gråtit och han uttrycker sin oro eller jag vet inte hur man skall kalla det, förmodligen var de båda två så omisskännligt förvridna i sina sinnesstämningar, som jag sa, det var en intensiv period i deras förhållande och han stryker bort håret från hennes ansikte och hon är alldeles kall om nästippen och han försöker kyssa hennes ansikte varmt och hon håller om honom och de kramas och hon börjar röra vid honom och känner, ja, det är någonting som har växt och putar ut och hon tittar på honom och ler och säger ”mhmmm” och så börjar hon smeka hans kuk medan han tar ner handen innanför hennes jeans och känner att hon är alldeles våt och han börjar känna efter och hon greppar tag om hans hand och tar försiktigt upp den ur sina byxor och stönar lite när han känner på hennes bröst och hennes styva bröstvårtor och hon drar ner hans gylf och ner på knä där mellan gravstenarna och börjar suga hans kuk och märk väl, hon var fullkomligt fenomenal på att suga hans kuk och han håller i hennes hår och smeker hennes kinder och hon suger tills han kommer i hennes mun och hon sväljer satsen och tittar upp på honom och sträcker ut tungan som för att visa titta, ingenting är kvar och stänger munnen och ler och hon reser sig upp och de kysser varandra och tar varandra hand i hand och går tillsammans hemåt och lägger sig och myser i soffan.

Han hittar en bild av kvinnan med det korpsvarta håret, den bleka hyn, den markerade näsan, den smala tilltalande kroppen, de slumpmässiga tatueringarna... hon som levt genom helvetet med ärr i armvecken. Hon sitter i solen och kisar mot honom, mot kameran, de är ute på landet och det är ett av de fotografier han, efter att han återfunnit det, tittar på ibland, då hennes kastanjebruna ögon betraktar honom så ser han hur kärleken till honom strålar ut genom fotografiet… men det var längesen och deras år tillsammans var till stor del tragiska men i ren skönlitterär form var de väldigt tilltalande då de båda två var poeter och hon var resande rakt igenom och det var som om det vilda i dem båda tände en typ av eld som inte riktigt går att släcka och han visste inte riktigt, han tror att de hade älskat varandra eller åtminstone hade hon älskat honom på ett sätt han inte var van vid vilket var något han relativt tidigt la märke till vilket förmodligen var en slags föraning till hur mycket hon kunde hata honom och låta honom flyta ihop med sitt eget förflutna så till den grad att han blev ett med hennes förflutna och han visste inte riktigt vem han var med henne till slut. Tillsammans hade de odlat en särskild form av galenskap, någonting som efterhand hade utplånat dem så till den grad att flera år tillsammans numera kan anses vara likt ett stort svart hål. Han vet inte riktigt varför hon dök upp just nu men ibland hälsar hon på och påminner honom om det mörker som ibland väntar i gryningen.

Nåväl, tillbaka till Landskrona station där den första stora kärleken och han precis stigit av, de nyförälskade som trots vissa missöden under tågfärden lyckats komma fram. Det var han med uppenbara känslomässiga förbrytelser inombords och hon vars deprimerande framtoning fick honom att smälta. Hennes poesi hade varit väldigt, hur ska man säga, köttig, vilket hade fått honom att reagera då det var eget och provokativt och faktiskt helt hänsynlöst vilket gjorde att denna nätta kvinna framför honom med side cut och näsring verkligen fick honom att smälta. Hennes stockholmsdialekt var utsökt och han var väldigt nervös eftersom han ännu vid den här tiden aldrig hade haft en kvinna på det sätt som män och kvinnor brukar ha varandra. Han minns hur han lagade lite mat åt henne när de kom hem, tror han hade lagat lax och hon log mot honom och sa ”jag är vegetarian” och han tämligen handfallen hade inte någon vidare koll på sånt och trodde väl att en fisk var en grönsak eller vad vet jag, vem vet hur ungdomar på 00-talet egentligen tänkte, de hade ju ingenting av det som finns nu, de existerade i ett slags limbo av blindo men hur som helst var det inget problem och jag minns själva pinsamheten bara ökad hos honom och de rörde sig gradvis närmare varandra i hans mörkblå ikeasoffa och ja, hon ville ha honom, hon ville att han skulle knulla henne… de hade haft för mycket kontakt, väntat för länge och någon typ av förförelse ägde rum även om hon självfallet inte visste att han aldrig varit med en kvinna då hans känslor och rädsla för att inte räcka till aldrig hade låtit honom göra det han borde göra men nu gällde det och parningsdansen tog väl sin form och de tog sig in i sovrummet och när det väl gällde så… klarade han inte av det… han var så nervös så han fick inte upp kuken utan det blev istället ett ”det är lugnt, det gör ingenting” och han trodde att världen var över och de gick för att sova och han åkte in dagen efter för att ha sina studier och hon gick på promenad i staden och skrev lite och tog det lugnt och när han kom hem var det som att Nietzsches ande hade flugit i honom, han kände sig som Henry Miller och tog henne direkt då han kom innanför dörren och hon låg helt chockad efteråt då de rökte cigaretter i sängen och hon var uppenbart nöjd och han visste knappt vad som kommit över honom, han som inte visste eller kunde eller bara levde i fantasin för det mesta och han erkände att det var hans första gång och hon log lite och fnittrade och sa ”jaha, det kändes som att du hade gjort det åtminstone ett par gånger förut” och efter det så var de likt ungas människor är mest, de knullade, mycket och länge och fortsatte tills de fick skavsår och hon stönade , nu i efterhand ganska komiskt, ”vi är perfekta för varandra, din kuk är perfekt i mig”.

Han är fyrtioett år gammal. Sitter och lyssnar på Antony and the Johnsons debutalbum och har registrerat sig på två stycken dejtingappar. Hinge och Boo. Han ser ingen nytta med dem men orkar inte erkänna för sig själv att han inte orkar längre. Han har varit i kontakt med dejtingappar förut men har för det mesta fått sån grav ångest så fort han fått kontakt med någon kvinna och därmed avinstallerat det. Vilket om jag får inflika är extremt ironiskt då, det förmodligen var för att få kontakt med en kvinna han ville umgås med som han skaffade de där apparna så det skall bli väldigt intressant att se hur han reder det den här gången. Han klickar runt lite förstrött, blir lurad av appen att betala ett medlemskap han inte behöver som även inkluderar någon typ av superhjärtan som hann skickar iväg innan han inser att han blivit lurad till ett medlemskap som han då avsäger sig. Vad själva den där en månadsprenumerationen egentligen tillför till hans nätdejtande vet han inte riktigt då dess UI inte riktigt vill visa vad som ingår i vad eller inte. Han bläddrar runt bland alla fotomodeller som klättrar i berg och på fritiden hänger på den franska Rivieran och känner sig tyngd inombords, ja, han känner sig mentalt trött då det verkar vara en slags sjuklig synkronicitet i dessa appar dvs. att antingen är det förslag som dyker upp som ser ut att vara från en reklamfilm eller så dyker det upp förslag på kvinnor som ja, låt os säga såhär, ”inte faller en i smaken” men nåväl, han försöker så, gott han kan och skriver till och med ihop en liten presentation inklusive små roliga saker som står i egna rutor som ”saker jag är beroende av: PIGGELIN” och ”prata med mig om: ”TARKOVSKIJs bästa film”. Ja, ni ser ju, han är helt lost som vanligt då majoriteten av det som dyker upp är bergsklättrare, surfare och frilufsare med tre stycken hundar och två stycken barn. Men ja, han har gjort en kraftansträngning för han måste vidare nu, han måste återigen med styltiga steg bege sig ut i världen efter han varit förälskad i en dagdröm, en vacker dröm om en kvinna han aldrig kunde få och det är sånt som ligger i hans natur, det är på den planeten han existerar. Vad han vill komma fram till är alltså att sätter sig i känslomässigt otillgängliga situationer så att han själv kan låtsas som att han gör allt för att situationen skall bli till verkligheten även om han på ett undermedvetet plan vet att ju mer han kämpar för att visionen och känslorna skall bli verklighet desto mer distanta växer de sig. Jag skulle med andra ord vilja påstå att han hur han är beter sig är känslomässigt hämmad, mannen kan ju för bövelen inte föra sig som vanligt folk! Om någon skulle visa honom en karta där det går en rak linje till en plats han skall till så hade han direkt sökt sig ut i snåren och terrängen mot utkanten av kartan och sedan därifrån sik-sackat sig fram tills han inte längre visste om det var en väg han skulle följa och om det i själva verket ens fanns något på slutet av den vägen som han skulle komma till. Men vad vet jag. Han kanske gör rätt i det han gör.

Det var under mitten av sommaren precis efter han fyllt fyrtioett år som han fick ett nervsammanbrott och även började dricka alkohol igen under en period. Han hade vaknat upp dagen efter sjukskriven och med djupt svårmod och mörker inombords. Alkoholen hade eldat på hans blandtillstånd vilket hade gjort honom subtilt laddad i sina känslor på ett sådant sätt som gjorde att han kunde formulera sig samtidigt som det han formulerade var en atombombsexplosion. Det sista han gjort var att sätta sig på en lokal krog och druckit en öl. Han beställde en till men den vackra kvinnan i baren betraktade honom och artikulerade väldigt ödmjukt och avslappnat att hon inte tänkte servera honom längre. Han sa ok och gick ut och tog en cigarett och gick sedan in på krogen på andra sidan gatan och drack en öl till och sedan gick han förmodligen hem eller om han köpte någon typ av snabbmat innan vilket seden bjuder.
Han hade besökt läkaren som sa att det var lika bra att sjukskriva honom i tre veckor till hans semester började, ännu ett ångestsymtom för honom, semestern och så det där med sömnen att han inte kunde sova. Läkaren bokade in nya prov han skulle ta och skrev ut låg dos av Seriquel för sömnen vilket hjälpte ibland och ibland inte. De nästkommande veckorna var intensiva på en lågmäld nivå dvs. han ägnade sig främst åt litteratur, film och musik vilket brukar var det som höll honom i schakt. Han hade även djupare känslor och liknande under den här perioden vi inte skall gå in på nu.
Semestern kröp sig allt närmare och i och med detta även hans resa, den sedan länge planerade resa till Acheron i Grekland. Den mytomspunna floden där de döda själarna färdades till underjorden. Han hade sett något poetiskt i detta och ju närmare han kom datumet för avfärd desto mer spänd blev han i hur han i all sin ensamhet skulle känna sig när han väl var där.
Han hade tagit antabus efter förra katastrofen men ångesten växte och läkaren tyckte att allting såg bra ut men han visste att det var så mycket som jagade honom bakom tapeterna i hans inre otillgängliga rum och ja, han hade räknat när antabus gick ur och när den ett par dagar innan avfärd gick ur kroppen så drack han som om han inte skulle se morgondagen och han kände en i det närmaste mytiska styrka inom sig som växte och staden var nu klädd i medeltidsskrud och han träffade på folk som hällde upp mjöd i hans glas och varje gång han såg nåt i glaset så drack han upp det och allting svartnade och vaknade upp invid en man i medeltidsdräkt från Finland som bara satt och småflinade lite och han ville ge mannen cigaretter som tack för hans sällskap och det var som om bara de två existerade och sedan svartnade det igen och dagen efter och han vaknade upp inne på akuten där de försökte plåstra om honom då han ramlat och slagit sig under fyllan och han låg bara och skrattade och drog därifrån och så klipper det till igen och han befinner sig inne i en skåpbil med fyra till fem personer som det senare visar sig är undercoverpoliser som har tagit med honom och skjutsat hem honom p.g.a. hans grava berusning. En av poliserna låter Mikael Wiehe och är väldigt trevligt och bryr sig om honom. Han vaknar dagen efter med att en av plattorna i köket är på på låg värme och han känner att det här är som att dö varje gång men samtidigt så känns det bra och han vet att han måste ta sig till Acheron nu och när han kommer hem från resan så ligger kuverten i hans brevlåda, ett från akuten med tillhörande räkning och ett från ADR där det står att de fått en rapport om att han har blivit LOBad och han har haft kontakt med dem förut och det är på grund av dessa brev han kan pussla ihop det som berättats ovan.
Han håller sig lugn, packar det sista han skall ha med sig, mestadels böcker han skall läsa och ombyte och han känner att det kommer gå även fast han är bakfull hela dygnet innan han skall åka. När han väl har lagt sig för att sova på kvällen hör en i familjen av sig och informerar om att en bekant som dessutom är granne till honom har tagit livet av sig. Han känner hur det i sedvanlig ordning blir som att knata in i en mytologisk version av verkligheten då han sätter sig på båten tidigt morgonen efter. Och detta är ju som ni kanske märker oerhört tragiskt, vår hjälte vill ju egentligen inte göra någon illa och han är ju uppenbart inte alltid välmående och det bästa i kråksången är ju att den han skadar mest är ju sig själv och jag tycker på sätt och vis att det är hysteriskt kul att han lyckades gå vilse på en medeltidsmarknad med flera liter mjöd i näven samtidigt som han uppenbart var så full så att han inte kunde gå och att dessutom sedan bli upplockad av et gäng undercoversnutar likt det vore någon typ av Starsky and Hutch han befann sig i är ju i min värld hysteriskt kul och att då även rymma från akuten även fast hela knäet är uppskrapat och dessutom lyckas ta ett kort inifrån akuten på ett undersökningskynke som hade hawaiimotiv är ju något som bara vår kära lilla hjälte skulle kunna komma på att göra. Men nog om det! Nu beger vi oss i rask takt vidare mot Acheron då vi mycket väl har insett att han har varit precis såhär under hela sitt liv eller ja, 1-5 år är jag inte säker på men i övrigt så tror jag att det stämmer ganska så bra och vi skall nog inte gräva ner oss alltför djupt med tanke på hur extremt deprimerande den här senaste scenen var och jag vet ju att han har en hel del såna här historier i rockärmen som förmodligen kommer komma fram när vi minst av allt vill ha dem.

Vet han någonting om hur jag känner? Vad jag inte får lov att känna? Har han räknat ut det här slutet åt oss eftersom han känner mig så bra? Har han ordnat pjäserna på ett sådant sätt att jag måste få bort honom från mitt bräde? Det känns som att han känner mig men jag känner inte ens mig själv och han vet ingenting för utom det jag sagt och skrivit och vad som kan anas mellan raderna. Han vet inte hur jag lever mitt liv när han inte är där? Om han visste så skulle han aldrig älska. Han skulle aldrig älska mig för jag går inte att älska och jag vill inte älska för älska är att dö, att älska är att mördas och mörda...och ändå, som ett slags eko, så lugn i min närvaro och jag ville ge det som inte gick att ge och ändå allt det däör svarta han har som jag har men vägrar erkänna… två svarta vrak ute på ett öppet stormande hav och du kommer aldrig närmare än såhär.