i den sydöstra utgången på Östra skolan
fanns rökrutan
nära matsalen
där mammas grönblommiga gardiner hängde
hon sydde dem när hon jobbade på en möbelaffär
nu hade hon stuckit, ingen visste vart
nervklen

med pisstrosor satt jag i rutan
det var ett litet utrymme
röken så tät att man inte såg de som satt mittemot
min lukt försvann
säkerligen
rök var bekant
andedräktens kyliga vindlande
pappas barnsliga Prince
mammas spritångande Gula Blend
lägereldens en vårvinterdag
eller sikens, den enrisrökta
pappa plockade kvistarna nära Tsakimbäcken
där det sas att det spökade

det hände att jag pratade om mig själv i tredje person
”Fettot vill ha semlor! Fettot vill suga kuk!”
öknamnens öknamn
och så flabbade jag och sög vidare på nikotinet
precis som jag sugit på tummen några år tidigare
hade jag tur skrattade de andra med
eller mot
mina mungipor ville egentligen något annat
jag tvingade upp dem i ett leende
jag tror ingen såg det falska, inte ens jag själv
i det stora hela kände jag ingenting
då
jag trodde det var en superkraft

och utanför i skolkorridoren gick
Jan Banan
sörlänning
lång, blond, gänglig, nördig,
högsta betyg

när jag kom ut ur bolmmolnet
skrek jag så det ekade i de bruna höganäsklinkerna från 60-talet
Jan Banan!
Jan Banan!
han spelade basket
mina sporter var av ett annat slag
helst hade jag velat skrika på pappas språk från fjällen
eller mammas från gränsälven
men jag hade bara ett språk, ett språk
tråket fortsatte
Jan Banan!
Jan Banan!

i mitt gäng roade vi oss med att tilta gatlampor
i polarnatten när ingen såg
lamporna blev lutande och slocknade
allt eftersom vi rörde oss i en klump i kylan
halsade från en flaska med rödvitrandiga segel
i samhället med rutmönstrade gator

det går inte att förneka att vi surfade på
vattenfallspengarna
som ännu inte sinat
helt
elledningarna gick 100 mil söderut
över vägen till min by
det fanns inga kungsgårdar där vi kom ifrån
men birkarlarna gjorde fortfarande sitt
i en modernare tappning

Jan Banan var son till en hög chef på Vattenfall
Randijaur
Ligga
Harsprånget
hemma satt pappa vid köksbordet, arbetslös
slog sin knutna hand på vaxduken
sa att om man inte dög till något annat
då blev man vattenfallsbas
kom det främmande
visade han upp fotot från baracken i Porjus
jobbet med att köra buss i tunnlarna
där vattnet sedan skulle forsa
han satt tillbakalutad med fötterna på ett bord
armarna utåt och en cigg mellan läpparna
log pillemariskt
det är så man jobbar åt Vattenfall
sa han kaxigt

när jag väntade på skolbussen
kutryggig
på en betongmur med för liten dunjacka
Hells Bells i min röda Sony Walkman
gick Jan Banan förbi
han var på väg till villorna Vattenfall byggt på Nyborg
särskilt för dem som kom därifrån man inte skulle komma
då flinade jag och satte en utsugen fimp mellan pekfingret och tummen
sprättade den på honom
miss
glöden föll som ett meteoritregn
han syntes oberörd, vände sig inte ens om
kanske skulle jag ha ändrat nåt
men jag skrek så lovikkavantarna från skyn väjde undan
alltid två gånger, inte mer
Jan Banan!
Jan Banan!

väl hemma var farsan asförbannad
över mina måntaslarvor
som låg på golvet bredvid toastolen
han klagade till Sture som satt med svartsmutsiga händer
drack kaffe och åt gravad röding på hårdbröd
en inneboende så det skulle gå runt
farsan glömde jämt att spola
en gulbrun rand längst ner
jag gnuggade med toaborsten när jag kom på

året efter flyttade Jan Banan med familj hem till Stockholm
skriken ekar fortfarande i mitt huvud
Jan Banan!
Jan Banan!
han hamnade på Adolf Fredriks musikklasser
hörde jag
blev läkare och drog till Japan
vad jag blev tänker jag inte tala om
men så mycket kan jag säga
att Fettot är fortfarande i vägen