Jag föddes med släckt fyr.
Det finns inget att tända, ingen glöd som har slocknat, bara en stumhet i mitt innersta.
När folk pratar om lycka låter det som färger jag saknar receptorer för att se.
Jorden under mig är kall.
Det är det endast ärliga.
Här ute slipper jag kraven från en värld som kräver att allt ska röra sig framåt.
Mörkret trycker inte mot bröstet,
det bara fyller utrymmet där allt det andra borde ha varit.
Inga tankar.
Bara tyngden av att finnas till.
Men kylan kryper genom byxorna nu.
Kroppen säger till att det är dags att gå.
Jag måste resa mig och gå tillbaka till lägenheten,
till ljuset,
till ingenting.