Amerika
Så stort att ingen människa kan hålla det i huvudet.
Skogar som äter berg som äter ljuset.
Floder bredare än hav som flyter genom årtusenden utan att fråga vart de är på väg.
Påfåglarna fanns där redan.
Någonstans.
Inte de påfåglar man känner.
Utan andra.
De osedda.
De som ännu inte fått sina färger.
Som sov i världen.
Som sov i människornas händer.
Och kanske gick någon längs en stig genom bergen för femhundra år sedan.
Kanske såg de någonting.
Ett spår.
En fjäder.
En glimt av blått och grönt i skymningen.
Och kanske fortsatte de bara gå.
För världen förändras inte av det som finns.
Utan av det som någon stannar inför.
Ett rike kan leva i tusen år bredvid sin egen framtid utan att känna igen den.
Vägar drogs över bergen.
Murar restes.
Städer växte fram ur dimman.
Men påfåglarna väntade fortfarande.
Där ute.
I det ännu inte tänkta.
I det ännu inte sedda.
Och om havet förblivit tomt.
Om inga segel hade stigit över horisonten.
Då kanske någon en dag hade följt fjädern.
Djupare in.
Längre bort.
Till de märkliga fåglarna.
De med ögon på vingarna.
De som bar hela himlar efter sig när de gick.
Och världen hade blivit en annan.
Inte för att den saknade något.
Utan för att den plötsligt såg något som hela tiden funnits där.
Påfåglarna hade väntat.
Längre än människorna.
De hade kunnat vänta lite till.

*

Kanalen.
Ett sår genom sanden.
Och luften ovanför.
Fylld av vita kroppar.
Inte fåglar. Inte skepp.
Något däremellan.
Helium i bukarna. Sol på ryggarna.
De driver. De bär.
Lasten tyngre än städer.
Tyngre än järnvägarnas minne.
Ändå svävar de.
Suez ligger där nere.
En tunn blå repa.
Ett streck människan drog genom öknen för att havet skulle skynda sig.
Men ingen har bråttom längre.
Ovanför går de nya djuren.
Propellrarna surrar som tusen bin inuti en metallisk blomma.
Afrika.
Asien.
Orden börjar glida mot varandra igen.
Kontinenterna minns.
Sanden minns.
Kanalen fylls långsamt med damm, med vind, med århundraden.
Ingen muddrar.
Ingen räknar tonnage.
Ingen mäter djup.
Bara öken.Bara hetta.
Bara denna gamla fåra genom huden.
Och ovanför den de stora svävande hjordarna,
soldrivna, tysta, på väg någonstans mellan molnen och den återvändande jorden.

*

Innan namnen.
Innan kungarna.
Innan skriften ristade sina sår i stenens hud.
Eld mellan två kullar.
Rök.
Ett rådjur springer genom morgonen ovetande om människans nya tanke.
Inte hunger.
Inte ännu.
Något annat.
Flintan som väger i handen lite tyngre än i går.
Blicken som stannar. Inte vid hjorten.
Vid grannen.
En flod.
Vatten som minns ingenting.
Männen står längs stranden, koppar, bärnsten, salt, ord som byts mot ord.
Men något stannar kvar mellan händerna.
Ett mörker.
Ett mått.
Vem äger övergången.
Vem äger vägen.
Vem äger solen när den går ner bakom skogen.
Första slaget kanske inte var stort.
Inte fanor.
Inte trumpeter.
Bara ett skrik.
Ett plötsligt fall i gräset.
Fåglar som lyfter.
En sten.
En klubba.
Tänder.
Blodet, så märkligt rött, mot den bleka sanden.
Och efteråt
tystnaden.
Den stora.
Den som kommer när någon inte längre svarar.
Sedan upprepningen.
Den mänskliga uppfinningen.
Igen.
Igen.
Igen.
Ben under jord.
Pilspetsar i revben.
Barn som lär sig vägarna runt gravarna.
Mödrar som ser röken på avstånd.
Vet.
Vet redan.
Och jorden fortsätter.
Regnet faller utan sida.
Stjärnorna väljer ingen.
Men nere bland kropparna
börjar något växa.
Riken.
Gudar.
Minnet.
Den långa järnkedjan av berättelser.
Allt ur denna första spricka
mellan två människor
som såg på samma himmel
och ändå
inte såg
samma värld.

*

De stod där före namnen.
Eller så var namnen det första.
Aloe arborescens.
En grön eld i sluttningen. Taggar. Saft. Det långsamma stigandet genom växtens kropp. Som om berget tänkte genom växten och växten genom törst.
Dimman låg kvar mellan stammarna.
Inte som väder.
Som andning.
Som något som ännu inte bestämt sig för att bli synligt.
Där rörde sig elefanten.
Inte ett djur först.
En tyngd.
En grå sats i landskapet.
Minne med ben.
Regn med hjärtslag.
Hon gick mellan Bersama abyssinica och det mörka träets bitterhet. Bark mot hud. Ved mot kött. Något arbetade därinne, långt under ytan, där inga ord når och där läkedom och sjukdom kanske är samma dörr sedd från olika håll.
Ingen förklarade någonting.
Skogen hade aldrig haft för vana att förklara sig.
Den bara fortsatte.
Rot efter rot.
Blad efter blad.
År efter år.
Coleus barbatus.
Namnet föll genom luften.
Sjönk.
Försvann i jorden.
Där nere väntade rötterna. Vita trådar i mörkret. Jordens långsamma nerver. Något sökte något annat. Ett svar kanske. Eller bara nästa steg.
Elefanten stannade.
Lyssnade.
Inte med öronen.
Med hela kroppen.
Som om marken talade upp genom fotsulorna.
Längre bort stod dombeyorna.
Dombeya burgessiae.
Dombeya rotundifolia.
Dombeya torrida.
Som systrar.
Som ekon.
Som ett berg som försökte uttala sitt eget namn om och om igen.
Deras blommor lyste blekt i dimman.
Små svävande ansikten.
Några sade ingenting.
Några sade allt.
Det var svårt att höra skillnaden.
Vinden drog genom kronorna.
Det där var märkvärdigt, kunde den ha sagt.
Men vinden tyckte alltid att allting var märkvärdigt.
Över alltihop bredde Ficus natalensis ut sig.
Grenar som långskrift.
Rötter som sökte nedåt genom århundradena.
En krona så stor att fåglar kunde glömma varandra därinne.
En krona så stor att regnet måste leta efter marken.
Elefanten tog ett blad.
Sedan ett till.
Det våta ljudet av tuggande.
Det långsamma ljudet av liv som fortsätter.
Vem lärde henne?
Ingen.
Alla.
Skogen.
Berget.
Hungern.
Febern.
Regnen som fallit här sedan innan någon satte namn på träden.
Och högre upp, där dimman gick tätare och stenarna låg närmare himlen, stod Kuloa usambarensis.
Tyst.
Mörk.
Så gammal att tiden verkade samlas kring stammen som mossa.
Namnet självt var ett stycke berg.
Sten i munnen.
Skog i tungan.
Om man uttalade det långsamt blev språket grönt.
Sedan kom kvällen.
En blå skymning mellan stammarna.
Allt började lösas upp.
Först stigarna.
Sedan träden.
Sedan elefanten.
Bara namnen blev kvar en stund.
Aloe.
Bersama.
Coleus.
Dombeya.
Ficus.
Kuloa.
De svävade genom mörkret som små lyktor ingen tänt.
Som frön.
Som minnen.
Som långsamma svar på frågor som ännu vandrar genom världen i en elefants kropp, genom dimman, genom barken, genom roten under roten, på väg mot något som skogen redan vet men aldrig kommer att säga högt.

*

San Pedro.
Grön.
Inte grön.
En torr flod rest på högkant.
Pelaren av tystnad.
Kalkkroppen.
Ljus i märgen.
Tagg.
Vit tagg.
Vit stjärna på väg genom mörkret som fastnat.
Dagen går in i stammen.
Ingen ser den igen.
Saften arbetar.
Under solens hammare.
Under den stora blåheten
som spricker.
Inte mycket.
Bara tillräckligt.
Man säger: kaktus.
Men ordet faller av.
Ligger kvar i gruset.
Något annat står där.
Något äldre.
En samling ljus.
En samling törst.
En långsam eld utan låga.
Stenarna glömmer att de är stenar.
Berget flyttar sig.
Inte genom öknen.
Genom tanken.
Genom avståndet mellan sakerna.
En fågel flyger förbi.
Länge.
Alltför länge.
Vingarna öppnar en reva.
Inte i himlen.
I tiden.
Och därinne
ännu en öken.
Därinne
ännu en himmel.
Därinne
den gröna pelaren igen.
Mindre.
Större.
Närmare.
Omöjlig.
Månljuset rinner uppåt.
Sanden faller åt sidan.
Ett berg öppnar ögat.
Bara ett.
Det räcker.
Nu ser kaktusen på dig.
Nu ser stenen på dig.
Nu ser skuggan på dig.
Nu ser ljuset på sig självt.
Materia lossnar från sitt namn.
Fågel.
Sten.
Vind.
Kropp.
Ord.
Allt driver.
Allt byter plats.
Som kontinenter.
Som stjärnor.
Som blod.
I stammen
ett maskineri av grönt mörker.
En katedral byggd av törst.
Cell efter cell.
År efter år.
Tystnad efter tystnad.
Vinden genom taggarna.
Tusentals röster.
Inte språk.
Något före språk.
Något träden visste
innan de blev träd.
Något stenarna minns
utan att förstå.
Himlen vecklar ut sig på insidan.
En blå.
En blå till.
Ytterligare en.
Djup bakom djup.
Öga bakom öga.
Öken bakom öken.
Munnens bitterhet.
Jordens bitterhet.
Stjärnornas bitterhet.
Allt sammanbundet
av en tunn tråd lysande grön i mörkret.
Och pelaren står kvar.
I gruset.
I natten.
I den långsamt upplösta verkligheten.
Där sten blir fågel.
Där fågel blir vind.
Där vind blir röst.
Där rösten
inte längre vet
om den kommer
från människan,
från öknen,
eller från den gröna kroppen
som hela tiden vuxit
rakt upp
genom himlen
och vidare.

*

Konditionskungen vaknade klockan 04:30.
Studsade ur sängen.
Drack en liter grönt hälsosörpel.
Kollade vilopulsen.
Kollade träningsklockan.
Kollade sin spegelbild.
Alla andra är lata, sade han till sin bild.
Drog på sig neonfärgade cykelkläder
så skarpa att de kunde ses från månen.
Satte sig på cykeln.
Trampade fem meter.
Fick hjärtattack.
Dog.
Grannen tittade ut genom fönstret.
Hur långt hann han?
Ungefär till brevlådan.
Aha.