Även psykiskt sjuka människor har rätt att sitta på konditori och läsa Dostojevskij utan att bli utstirrade och förlöjligade. Även psykiskt sjuka människor kan ha en genialisk begåvning och även en rabiat förmåga att försvara sig genom att som en jubelidiot gapskrattande hälla kaffe över sina plågoandar som är hjärntvättade och galna på ett godtaget och normalt vis. Även psykiskt sjuka människor kan vara mån om sin integritet och värdighet. Det blir naturligt vis en mentalt mycket brutal polishämtning och sen tvångsvård på den mest mardrömslika av alla psykavdeningar med så klart 20 mg zyprexa antipsykotisk som man blir en utpräglad zombie av som straff. Man är en före detta människa dehumaniserad och allmänt bisarr. Doktorernas upphöjande av sig själva på skyhöga piedestaler och deras alldeles självklara godtycke och arrogans. 1995 i november och sitta korridor och stirra vägg som en ingen och ingenting. Ens så kallade föräldrar och vänner som står på doktorernas sida och som bombar en med cyniska meddelanden. Man är en 35 år gammal förr väldigt hyllad författare, ja faktiskt lite rikskändis i kultursverige. För tio år sen var kultursnobbeliten väldigt mån om att få sola sig i ens strålglans. Överväldigande positiv kritik i tidningarna och man uppvaktades av stans prominenser på sina födelsedagar. Alltid idel leenden när man promenerade på stan och telefonen som gick varm. Sen när man skulle leva upp till de väldigt högt ställda förväntningarna så kom det psykotiska sammanbrottet som också berodde på ens pappas sexuella övergrepp under uppväxten. Örebro är en skenhelig outhärdlig liten jävla skitstad där de egenutnämnda tunga rebellerna och de i egna ögon magiska och fullständigt briljanta konstnärerna är utstuderade oerhört självupptagna trygghetsnarkomaner och modersbundna fjollor. Själv är man en fullständigt värdelös person, om det är man själv och ens omgivning rörande överrens. Människor som på den gamla goda tiden älskade en så otroligt mycket hälsar inte på stan. Det är som att man inte längre existerar. Alldeles nyligen utsläppt från den surrealistiska helvetesavdelningen sitter man framför en manlig psykoterapeut i den övre medelåldern som är en robot av kyliga intellektualiseringar som då och då skrattar åt ens värsta trauman.
Man tar då fram pepparsprayen och sprutar i hans ögon. Polishämtning, avdelning, zyprexa 20 mg. Doktor Krupp och hans dåligt dolda själsliga rubbning och psykopati. Inferno. Man börjar nästan få lust att dö. De vita korridorerna där de meningslösa och ohjälpligt trasiga patienterna går fram och tillbaka famlande i det eviga mörkret. Från TV-rummet ljuder Allsång på Skansen på väldigt hög volym med en som vanligt överlycklig Pernilla. Man kommer hem till sitt lilla äckliga råttbo i Stjärnhusen. Det finns bara ett fönster i lägenheten med snedtak. Depressionen som förstärks bara man har varit hemma i en kvart. Hur man plockar bort zyprexan ur medicinerna och blir avsevärt mycket friskare. Ens syskon som aldrig hör av sig och ens avarter till föräldrar som nu straffar en med tystnad och kyla. Grannarna som glor ilsket. Man är en i grunden snäll, trevlig, vänlig och empatisk person som aldrig har startat några krig och konflikter. Man är en helt klart totalt utmobbad nolla. En loser som aldrig komma tillbaka till ett vettigt liv. Barnen på gården som kastar sten på en och skriker okvädningsord. Främmande människor som hånskrattar och pekar finger. Skitsnacket bakom ens rygg. Telefonen som aldrig ringer. Man sitter på olika konditorier, läser Gunnar Ekelöf och Marina Tsvetajeva och försöker verka frisk och normal.