Min hjärna känns som en treenighet
av frigolit, maräng & sockervadd;
luftig, lätt, gnisslig, skör – lustgasad!

Den är obetydlig, förbisedd – men resilient
som Arve Henriksens nipponistiska drömtrumpet
på albumet Chiaroscuro,
på nollpunkter under bråda broar
& i offentliga pissoarers särskilda manlighet,
vädersystematiserad ur satellitögat,
guldbaggad & hügelbäddad,
satt på läderfåtöljsundantag
i det blygt blygdbyglade plingandet och knäppandet
i den varma rökkanalen
från Morsøkaminen på nedre botten,
upp genom arbetsrummets lokala trevnad;
Per-Albinhuset uppe på pinnmokullen i Niemisel
klätt i minus åtta grader & stråloktettljuset silande
över ålderdomens vinklade oktobertak
& genom alla genomskinliga återstoder av allt förstått

Taniga Thomas-av-Aquino-tankar av tenn
bygger slamriga luftslott i bakhuvudet,
spruckna, gälla över stormskyar & storskogar,
agenserna såväl stungna som stingande,
yinyangande upp & ner, hit & dit, hädan & dädan,
bort & hem, förorsakade och förverkade,
Oliver Hardyade & Stan Laurellerade

Hjärnan är en taktiker
som lever på språngavgifter och efterlevandestöd;
en dubbeldaktad skålpundare,
som till slut, som allt annat, möter sin förlikning

Fönvindarna brusar kring huvudskålarna
medan battingbolagen adopterar bort småttingar
mot väl tilltagna avgiftningar,
& lösmynten rasslar i Getsemane,
där den tjänstvillige förrädaren går i god
för en världsreligion som håller humöret nere
och populasen i manschauvinistiskt mellanösternschack
medan sångskålarna i Skitköpings Harg varvar upp
i gistna öronhöjdsglissandi
bortom Karlheinz Stockhausen, Bernard Parmegiani,
François Bayle, Daniel Teruggi, Denis Dufour,
Christian Zanési, Luc Ferrari, Jean-Claude Risset,
Michel Redolfi, Francis Dhomont, Gilles Gobeil,
Yves Daoust, Barry Truax, Horacio Vaggione,
Jonty Harrison, Adrian Moore, Annette Vande Gorne,
Natasha Barrett, Roxanne Turcotte, Michel Chion,
Beatrice Ferreyra, Jean Schwarz et consortes