Den kom klivande över köksgolvet,
guldbaggen (Cetonia aurata),
under ett bord, vid fönstret,
befolkat av avrustade paprikaplantor

Under min närgångna observans
drog den förskrämd in benen
och intog rollen av anonymt obestämbart objekt,
men jag sköt in en A4 kollegieblockpapper
under den
och la den i en av krukorna,
i vars jord jag trodde den skulle ha det bättre

Vi har alltid många sådana välkomna guldbaggar
ute i våra kompostjord i trädgården

Den behöll benen indragna under sig,
i sin överlevnadsreaktion,
men senare på dagen hade den försvunnit

Jag kände lättnad (över dess överlevnad),
som jag hoppades jag delade med guldbaggen –
men dagen därpå fann Vildhustrun den travande
över golvet igen,
och tog en annan A4
och lyfte ut den i gräset utanför verandan,
så den kunde förbereda sig för vintern
på sitt naturliga sätt,
kanske i en av hügelbäddarna

Jag inser i skrivande stund
att vi nog borde bjudit den på lite sockervatten
innan vi släppte ut den

Jag kände med den,
kände dess avsikt, dess strävan, dess drift, dess agens,
i min egen kropp –
den kraft som genomsyrar allt levande
och ger den sitt kategoriska imperativ,
i en skruvad betydelse av termen,
som Immanuel K nog inte skulle gillat;
driften att handla i enlighet med sin bestämmelse,
i linje med evolution, art och utprovade funktioner,
i kedjan av allt liv på denna planet,
där sambanden spinner livsdugligheter runt sfären
i sin tunna atmosfär; sin biosfär,
i livets väv, som är vårt under

Att försvåra för guldbaggen
är att försvåra för sig själv –
men huvudskälet att bistå guldbaggen
som hamnat i trångmål,
är ändå inte den allmänna nyttan
för livsmiljön som sådan,
utan det som sker inom oss,
när vi känner ömheten för,
och omtanken om allt levande,
om det så rör sig om en guldbagge
eller våra barnbarn;
förnimmelser som involverar oss alla,
från myggan till elefanten –
för idén att en människa skulle ha större ”värde”
på någon slags ”värdeskala”, än guldbaggen,
är just en idé, en fix idé,
ett antropocentriskt ställningstagande
av en art mot alla andra arter,
som inte har någon som helst logisk
eller nyttorelaterad relevans,
utan är en farlig illusion hos en art
som översvämmar biosfären
och kväver skapelsen;
en invasiv art; Homo sapiens sapiens,
som för oss ner i en gemensam avgrund –
för utan mygg, daggmaskar och alger
blir vi själva sakta men säkert utraderade
från jordens yta,
och planeten som sådan dör ut i livlös öken

Tillsammans är vi starka,
i en gemenskap som utan undantag
innefattar allt levande, alla levande,
som bara tillsammans, i ömsedsigt beroende,
kan leva vidare –
i det som buddhisterna kallar prat?tyasamutp?da;
dependent arising; beroende uppkomst.

Sedan 1970 har undersökta populationer av ryggradsdjur minskat med i snitt 73%.
I sötvattenmiljöer har de undersökta populationerna minskat med i genomsnitt 85 %.
Populationerna på land har minskat med 69%.
Havslevande ryggradsdjur har minskat med 59%.

Dessa siffror är resultatet av Living Planet Report 2026 som ges ut av Världsnaturfonden i samarbete med Zoological Society of London.

Dessa förändringar har inträffat under en tidsrymd som inte ens är ett ögonblick i planetens historia.