I Litauens kolgruvor finns ingen botten. Man kör ner bil efter bli och det bara fortsätter så i all oändlighet.

Ändå är det ingen som uppskattar att det är så. Alla ifrån chefer till den tarvligaste arbetaren önskar att gruvan skulle få läggas ner. Till och med arbetarnas familjer har tröttnat på det eviga surrandet av diesel. Om man ändå skulle vilja att det skulle fortsätta får man bara sura blickar.

Ändå, när det är dags för kvartalsrapport kommer alla med snygga slipsar och färgglada kjolar. Ingen vill avslöja sin innersta dolda hemlighet. Alla säger något helt annat än det de tänker.

Och inte är det mycket tanke. Den bara mal på och på. Feststämningen lägger inte ens märke till den.

På andra sidan jorden bryter någon upp en vak och tar fram ett metspö. Det spelar ingen roll om något nappar. Ja, sjön har i själva verket ingen fisk sen tusentals år tillbaka. Alla fortsätter ändå i sin takt.

En utomstående skulle tro att de här människorna lever ett hårt liv. Etnologerna vill inte jobba här.

De åker istället till andra sidan jorden där vi nu är tillbaka. Kaffet är varmt och kinderna blossande av skratt. Alla verkar trygga och glada.

Men högt uppe på ett berg seglar en liten svala ner långsamt så att inte ens vinden känner av den.

Då plötsligt drabbas någon av avlägset minne utan gräns. Hon tappar alla verktyg och står kvar där utan något att hålla sig vid.

Vinden blåser upp, men stormen känns ändå bara frisk. Någon stänger dörren och så verkar den vara borta. Men i gruvans djup märks det inte vad som händer på ytan.

Där går livet vidare som det alltid har gjort. Natten är all.