vem får förmånen att hitta de fyra kvarvarande
snökristallerna som skiljer vinter från vår,

det är tid att veta när mörkret kan göra nytta
för de gyttjefyllda tankarna är en ynnest,
det liksom rakar sig själv och
välkomnar ens trasiga synsätt,
att ha magnetisk vilja att förena en ondska
som ska träffa de ömmaste av punkter
och släpa resterna av det
synligt mänskliga rakt ned i dyn
tills ångesten är den enda kvarvarande vännen

jag förmår inte andas den luft
som de lyckliga fyller sina lungor med

marken är redan härdad
av tusentals ingångna fotsteg
det stampas ytterligare av arga fotsulor
som slänger okontrollerat ned sin aggression,

mina tankar är inte som andras,
de flyttar väsentligheter till sigillåsta fängelsehålor,
där de får förmultna och dö en ensam död
medan betydelsens vackra handslag
smeker påklistrade leenden
som enbart är en illusion av
ett liv vi egentligen ville ha

jag är alltid fyra snökristaller för kort,
är den efterlängtade vintern
som töas till slask och muntorrhet,
våren som allergiker älskar att hata
längtan efter blida dagars senvinterdrömmar
avbildas i ett svartvitt fotografi av ett sorgset stilleben

det finns hopp även för de hopplösa,
det existerar en naiv dröm om att få tillhöra
och accepteras även om rättfärdigandet
är en självuppfylld profetia i skitig motvind

du kan få min kropp gratis,
du kan stycka den i lagom stora delar
och sprida den för den tilltagande vinden,
för det saknar betydelse
då jag redan förstod samma dag
som jag insåg att jag var jag
och vad som gjorde mig komplett

jag är våren utan sol,
sommaren utan värme,
hösten i svartvita vyer
och en kommande iskall hägring
som är fyra snökristaller för kort
för att kunna överleva ännu en vinter

utan dig