Jag älskar doften av kyrkan.
Den är varm. Mattor av ull, äkta stearinljus, ljuden som samtidigt är dämpade och ekande. Solvarm sten, stilla kroppar, lugna andetag, knarrande trä. Orgelns dova toner, prästens sätt att tala som man bara hör just i kyrkan. Frasandet av ljummen bomull, stora tyg, mjuka sjok, hårda bänkar. Gammalt papper i psalmböckerna, nytt papper i programmen. Ljudet av dopvatten som stilla strilar ner i dopfunten, oblaterna som suger all fukt ur ens mun och smakar damm upp i näsan. Dagsljus som speglas i kyrksilvret, knäppandet från mikrofonen. Dämpade hostningar, prasslande kläder, tunga blombuketter. Klirrande smycken, knakande handväskor. Min mammas handkräm. Dammsugaren som ekar i salen, kistorna som rullas till likbilen, psalmsiffrornas metalliska klinkande mot varandra där de hänger i skrubben. Röken från ljusen när de blir utblåsta, läskpapper och strykjärn för att få upp deras droppande stearin ur mittskeppets matta. Kylan i vapenhuset, flaggornas lätta vikt, konfirmandkåporna sväljer allt ljud på vinden. Stolarna skrapar mot stengolvet. Jag kan varje färg, varje ljud, varje doft och ton. Jag har känt alla material under mina händer, all skrovlig sten, allt slät marmor, alla stickiga mattor, allt blankt trä och vassa hörn eller runda snickerier, allt strävt och allt mjukt tyg. Jag lärde mig alla termer, bläddrade i bibeln i predikstolen, jag läste de anonyma uppsatta bönelapparna på tavlan vid klädhängarna. Min mammas handstil ibland dem; jag ber för min dotter. Min mamma, min varma, min rara och min oändligt goda mamma. Min envisa och kreativa mamma. Min vansinnigt starka, min kloka, min enda lilla mamma och hennes handkräm. När hon dör, när hennes steg tystnat i kyrkan, då ska jag också äntligen få gå.

Härlig är jorden.