När jag först såg dig trodde jag inte mina ögon. Du var så vacker och efterlängtad. Din vackra yta var som en spegel där jag kunde se mig själv med dig. I några sekunder var jag mållös innan jag bjöd upp till dans. Jag hade törstat efter dig så länge jag kunnat minnas. I denna stund fanns bara vi i hela världen. Du var som det bästa källvatten och min mun var torr.

Men plötsligt insåg jag med avsmak att det inte var så. Jag hade inbillat mig att du var något du inte var. Sett saker hos dig som inte fanns. Du var trots allt inget annat än het sand i min mun. Dina fina korn fick mig att må illa och förbanna dig om och om igen. Tårögd och med en kvävande klump i halsen fortsatte jag min färd. Så långt mina ögon kunde se sträckte du ut din kropp.

Under min färd påminde du mig många gånger om den stund då jag lurat mig själv till dessa fruktansvärda känslor av tomhet, förtvivlan och uppgivenhet. Jag färdades i många mil innan jag till slut hittade en tillförlitlig källa, som gav mig mitt hopp och livskraft tillbaka.

Det var inte du utan mina sinnen som svek mig där ute i den vidsträckta öknen och svepte bort mig från verkligheten.

Du var trots allt bara luft och sand.