Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Livet, livet, det vidunderliga livet

 

Den ständigt magiska tillvaron när jag var sju år gammal. Det är några veckor innan jul 1972 och jag sitter på mitt rum, bygger lego och lyssnar på Hans Alfredsons skiva Blommig falukorv. Tillståndet av trans är självklart när jag växlar till min hjälte Tintin i den hungriga vissheten om att min snälla mamma står och lagar köttbullar i köket som kommer att serveras med hemmagord lingonsylt. Den kommande julens önskelista är omfattande och jag förstår inte vilken lyx vi lever i. Jag har några få kompisar. Jag var på sätt och vis ett ganska annorlunda barn. Jag gillade att leka intensivt tillsammans med min bästis, granne, och klasskompis Per. Älskad och omhuldad var jag av mamma, pappa, och mina fyra äldre syskon. Sverige är i en hybrisk toppform efter rekordåren på sextiotalet. Folk är euforiska och allt är möjligt. Självmordsstatistiken är dock mycket hög då det dör drygt 2000 människor per år. Lyckligt ovetandes om detta rumlar jag och Per runt i det nyligen invigda Haga centrum som ligger ett par hundra meter från det gula radhusområdet där vi bor. Där finns en stor fritidsgård, ett bibliotek, och en badanläggning. Livet leker, vi byter frimärken, eldar med salpeter och socker i skogen och gör inomhuskoja. Allt sker i ett lyckligt flow där gränsen för fantasi och verklighet suddas ut. Nixon bombar Hanoi den kommande julen. De fattiga i samhället är fattiga, och de rika är rika. Min fyra år äldre bror Håkan dog i en tragisk trafikolycka för fem år sen, påkörd av en lastbil. Han blev sex år gammal. Inte mycket till krishantering och sorgeprocess kom till stånd. Locket på för livet måste ju gå vidare och det finns ju lugnande tabletter och alkohol. Håkan blev inte en verklig person för mig förrän jag var i trettioårsåldern. Den första snön faller i slutet av november 1972. Dags att ta fram pulkan och åka ned för kullen som ligger bakom radhuset. Jag känner mig speciell på något underligt vis. Klasskompisar som tittar rädda och förbryllade på mig. Det är mycket sällan som jag blir hembjuden till någon förutom till Per och klasskompisen Thomas.

Det är onsdagen den 18 november 2026 och jag ligger i soffan tillsammans med mina kattjejer Winston och Jussie. Himlen är grå. Träden står alldeles stilla. Mitt urgamla trötthetssyndrom peakar. Sov så där. Ska tvätta ikväll och min storasyster Iren ska komma över för att hämta ett par jeans som hon ska laga. Hon har hjälpt mig väldigt mycket. Det råder en halvdager i rummet och jag ska värma på kyckling. Känns som glädje och sorg väger lika. Är väldigt känslig för sömnbrist. Jag tar två olika sorter med sömntabletter men det händer ändå att jag inte kan somna förrän klockan två. Kräks ibland på nätterna. Psykosomatiskt och posttraumatisk stress. Har ingen stor umgängeskrets. Att som en medelålders man erkänna sin svaghet och sårbarhet. Skadorna i själen som inte riktigt är reparerade. Jag mår ändå mycket bättre än vad jag gjorde förr när jag var odiagnosticerad och omedicinerad. Psykos och bipolär sjukdom ledde till många krascher. Lithium som jag började ta 2014 gjorde verkligen susen. En glädje att stiga upp ur sängen varje morgon. Kärlek, ärlighet, sanning, och respekt. Har jag inte dessa fyra så har jag ingenting. Gud är god. Djävulen är ond. Vem av dem väljer jag att följa? Det är en aktuell fråga varje dag. Mitt trötthetssyndrom i kropp och huvud känns ibland som att jag skulle ha åkt Vasaloppet, cyklat Vätternrundan och simmat Vansbrosimningen på samma dag. Småsaker blir påfrestande. Lever mitt liv mestadels liggande i soffan. Mediterar och laddar batteriet. Jag minns sällan vad jag drömmer om natten vilket ger en känsla av att vara avskuren från viktig information. Har en tio stycken positiva drömmar genom åren som jag brukar tänka på. Näring för psyke och själ. Jul, terror, stress, död. Man känner sig som död inombords för att man har tvingats att maska sig genom hela jul och nyår, spela en supersocial glad och entusiastisk roll och nu ligger man på golvet i fosterställning med klara tendenser av panikångest och skräck. Ja vad julen är härlig trots allt. Tänk positivt och optimistiskt i alla lägen. Man har handlat på alldeles för mycket kredit. Det ordnar sig alltid. Själv firar jag inte julafton, försöker att ignorera. Jesus födelse firar jag på juldagen. Carina Bergfeldt ska vara julvärd på SVT. Henne tycker jag om. Jag önskar alla svenskar en god och fridfull jul. Särskilt alla de fattiga i landet som inte skulle vara fattiga om vi hade politiker som inte gick omkring och sov, bland de vår blinde och döve statsminister som har en månadslön på över 200.000 kronor.

Sommar 1973: Jag, bäste polaren Per och "Bäng-Olle" sitter på den stora stenen i Varbergaskogen och röker Blend. Det är vårat första sommarlov. "Bäng-Olle" är fyra år äldre och en särling som inte verkar ha några andra kompisar än oss. Cigaretten smakar väldigt illa men man håller färgen för man vill ju vara cool. Vi känner oss som kungar av skogen men rädslan för den beryktade Varbergaligan finns alltid, ligan som skulle skära upp armen på en, stoppa i salt och peppar och sy ihop. Under hela lågstadiet såg vi aldrig till denna liga. Per som inte var någon sportkille hotde mig med att tjalla för mina föräldrar att jag hade rökt om jag inte lekte med honom istället för att spela fotboll med gänget. Jag hade hybris när jag var övertygad om att jag var så bra i fotboll. Vi var på Pers föräldrars sommarställe vid Hjälmaren och hade mycket kul tillsammans. Mamma Elvie och pappa Ingemar är tillsammans igen och han och jag åker till Gambia i en vecka. Pappa mår bra det här året och jobbar och ler in i kameran. Han har tre år kvar att leva. Jag är orolig för min tio år äldre bror Leif som har det jobbigt med sitt knark- och alkoholmissbruk. Jag är övertygad om att den förskräcklige Greve Dracula ligger under min säng när jag ska sova. Djävulen är jag mest rädd för. Att vara lika god som Jesus är inte alltid så lätt. När jag får ett ursinnigt vredesutbrott så måste jag vara på mitt rum. Mamma och pappa är kristna och då ska man alltid vara snäll. Det kommer inte att gå så särskilt bra i livet för mig, Per, och "Bäng-Olle". Vi var ju på sätt och vis ganska annorlunda och ansågs som lite konstiga redan denna magiska sommar 1973.




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 36 gånger
Publicerad 2026-11-19 19:19



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP