det var att hålla fast att släppa och att tappa
som att händerna har blivit svaga och hala som att insmorda rött och slipprar i greppet
nätterna som slipprar förbi utan att riktigt vakna i en
omörker och skuggorna utanför
grannens katter som skriker åt ensamheten som barn innan de lärt sig att förstå att det är ensamhet som är det naturliga åt väntan på morgonen då det finns varma händer att klappa om och ge mat åt
alla dessa ensamma katter och deras skrik i nätter som aldrig riktigt blir för vi sover inte jag och katterna vi skriker vi stryker runt som gråa streck och skuggor vi väntar.

och en natt ett skrik högre än alla andra
och en av katterna är inte grå päls och skugga längre utan rött rinnande kladdigt kött i diket
inte längre katt innan den hann förstå ens att skriken var förgäves hela tiden