Alla andra verkade tycka att ungen var förtjusande. Deras leenden, deras gester och deras ord. Allt kändes uppriktigt.
Jag undrade hur jag uppfattades. Om mitt besvärade leende kunde utstråla uppriktighet. Jag hoppades det. Förmodligen var det ingen som brydde sig om jag log eller inte.

Men jag log. Jag stod där och försökte se beundrande ut.
Direkt när jag kom in i huset hade jag precis som förutbestämt sagt "Hon är fin". Både Anna-Karins och Luddes redan breda leenden hade blivit ännu bredare av orden. Men det hade gått ungefär tjugo minuter sedan den kommentaren och jag kände att jag måste komma på något nytt att säga. Jag hade börjat prata fotboll med Anders, men efter ett par meningar hade Anna-Karin gett oss en blick som fick oss att avsluta samtalet. Det var ungen man skulle prata om. Ljufva.
Jag letade efter några nya ord. Något bra. Något som inte lät platt. Jag gav snart upp och mina tankar tog en helt annan riktning. Jag undrade tyst: När ska vi äta?
- Vad ska hon heta?
Tio blickar vändes mot Anders. Om Ljufva hade lärt sig språket hade säkert även hon tittat med förvåning på den okunnige.
- Ljuva. Fast det stavas Ljufva, sa Anna-Karin.
Det var nästan som om jag kände att jag blev en av de andra. Som om Anders tagit min plats för en kort stund. Plötsligt tillhörde jag skaran med kunskap. Åtminstone var jag inte den som var totalt okunnig. Hur hade det kunnat undgå Anders att ungen skulle heta Ljufva? "Ljuva. Fast det stavas Ljufva." Jag vet inte hur många gånger jag hade hört just de orden, i just den följden och just det tonfallet som Anna-Karin hade sagt dem nu.

Anna-Karins feta och rosenkindade mamma räddade Anders.
- Och hon är sååå ljuvlig, sa hon och rörde vid ungen på ett sätt som jag aldrig skulle våga inför andra människor.
Visst. Hon är jätteljuflig, tänkte jag. Fast det stafvas ljuvlig.
Kanske var Anders i samma situation som jag. När jag tänkte på det kunde jag inte minnas att han sagt något annat om ungen. Hans fråga var kanske hans försök att ha ryggen fri i tjugo minuter.
Nu såg han faktiskt kortare ut än vanligt. Han såg till och med skamsen ut. Glada och framgångsrika Anders hade tappat balansen när han försökt gå på lina i barnkammaren. Han hade ställt den mest oskyldiga fråga och ingen hade egentligen klandrat honom. Inte konkret i alla fall. Men de förvånade blickarna, som hade riktats mot honom som laddade pistoler, var tydligen nog. Jag kunde se på honom att han gjort sitt enda försök. Att han längtade ut ur rummet och till andra samtalsämnen.

Anders kapitulation gav mig ett plötsligt självförtroende.
- I andranamn då? Vad ska hon heta i andranamn?
Jag var nöjd med frågan. Den gav vingar åt mitt spelade intresse och de samlades blickar riktades inte mot mig, utan mot Anna-Karin eller Ludde.
- Karin och Anna, sa Anna-Karin och log
- Och Ludde, skämtade Ludde och skrattade så högt att det var svårt att höra hur många av de andra som roades av skämtet.
- Ja, hon ska heta Karin, Anna. I den ordningen. Alltså Karin först. Efter Ljufva då. Vi tänkte att vi skulle vända på det. Man vill ju inte vara som…
Jag slutade lyssna på Anna-Karin, som babblade på om dessa tre namn som om deras inbördes ordningsföljd var lika viktigt som nedrustningen av kärnvapen.

Magen kurrade, men jag var inte lika angelägen om att skynda till maten nu. Jag hade ställt en bra fråga och fått lite andrum. Medan Ljufvas andranamn diskuterades livligt funderade jag över hur en liten nyfödd unge kunde sänka mitt självförtroende så radikalt. Varför var jag så besvärad? Varför kunde inte jag gå fram och gosa med lilla ljuva Ljufva och avslappnat fälla både beundrande och träffsäkra kommentarer i en strid ström.
Jag hade kommit fram till svaret många gånger förut. Det var inte så att jag avskydde ungar, men jag delade inte andras febriga entusiasm i saken. Ingenting hände i min kropp när jag såg en unge. Eller ett barn, som min mamma försökt få mig att säga i stället. Jag skämdes för att jag inte kunde handskas med ungar och jag ogillade att jag inte kunde se alla nyfödda som mirakel.
Samtidigt blev jag förbannad när andra misstrodde mig, eller verkade tycka att jag ville slänga bort mitt liv på ingenting, bara för att jag förklarade att jag tvekade inför om jag ville ha barn i framtiden.
Att jag var rädd för att sluta leva mitt eget liv.