I en likblek sal
där varje andetag känns
som ett sista slag
går de vita männen på rad
medsans jag sitter med snaran runt halsen

Utanför fönstret
på stadens trottoarer finns det plats för alla
dom vi aldrig blev i skuggor av
oss själva

Snart faller snö vit som arsenik
och vi blir tvungna att blund
För alla vet ju att slutna ögon
ser mer än öppna