Kylan är outhärdlig.
Ängarna ligger fuktiga och höljda i mörker, mil efter mil nedanför honom breder de ut sig likt ett väldigt täcke av murgröna.
Att frysa har han sedan länge vant sig vid, likaså att ständigt vara utan tillräckligt varma kläder; hans hemland var kallt. Men sådan här köld har han aldrig behövt utstå.
Det finns inte mycket han klart och tydligt kan urskilja i sina drivor av diffusa minnesbilder, men kylan minns han. Den som tränger sig så djupt in genom huden att den tycks bedöva ens hjärta, fylla ens lungor. Och att andas in gör bara det hela värre.
Han drar en djup suck och vänder sig sakta om och blickar uppåt husfasaderna för att kontrollera att ingen iakttar honom. Fönstren är alla tomma och mörka så när som på ett. En ensam låga lyser svagt i en glugg några hundra meter upp och hotar att kvävas av den kvava, tunga luften i lägenheten. Han vet att någon väntar på honom däruppe. Han vet att någon väntar på honom uppe i det där lortiga, trånga lilla skrymslet han stolt kallar sin enkla boning.
Inte mycket minns han. Livet började aldrig på allvar förrän han kom hit. Dagarna är alla likadana, de tycks ändlösa och intensiva när man är mitt i dem, men de försvinner snabbt och lämnar inga spår, inga ärr. Som feberdrömmarna man har när man är liten.
Snabbt och ljudlöst går han mot porten, knappar som i en dvala in den långa ramsan av siffror i koden på brickan bredvid handtaget. Dörren går upp med en metallisk kombination av surr och klickande. Han stiger in i hissen, trycker med det av köld nästan blå fingret in 130-knappen. Utan förvarning, och med en kraft utom denna värld, skjuter hissen upp ur avgrunden och dånar fram våning efter våning.
Svaga händer svarta av smuts håller om honom när vinden utanför fönstret sätter igång att dåna på allvar vid midnatt och byggnaden svajar lätt fram och tillbaka, från öster till väster, under det hårda trycket.