Någonstans på ett frodigt fält blåste ett dammoln upp vid dess ände. Bönderna och vinodlarna, som stod framför en gård på andra sidan den långa grusvägen, tittade förvånat på varandra och skymde sina ansikten med händerna mot den skarpa solen. Här ute körde nästan aldrig någon bilist. De som ville ta sig in i staden färdades på den stora landsvägen några kilometer bort. De enda som utnyttjade de små slingriga vägarna så långt här ute var traktorförarna, eller möjligtvis några enstaka turister som kört vilse.
Det var därför dessa bönder, som just stigit upp denna varma morgon, blev så stumma då de såg vad som kom emot dem med sakta hastighet. Inbäddad i ett tjockt täcke av smutsig, gul rök kom en lång karavan resandes. Det var en kedja med lastbilar och husvagnar, alla täckta med samma grisrosa färg. Pierre, Amaury och Eloi, de tre farmarna, kände nyfikenheten och spänningen stiga hos varandra. De utbytte några korta, exalterade ord och väntade med stor entusiasm på att karavanen skulle passera. De ville så gärna veta vilka nykomlingarna var; vad de gjorde här, vart ifrån de kom.

Ut ur en liten, skär husvagn steg en reslig ung man. Hans svarta klackskor tog de två stegen över läskbacken som stod ställd som ett provisoriskt trappsteg nedanför dörröppningen, och så var han nere på den torra, brända gräsmattan. Det hade hunnit bli kväll och månen blänkte i de nyputsade skorna. Eftersom han var på väg till stallarna bar han mörka, helskodda ridbyxor och en armégrön jacka över det vita linnet, det långa svarta håret var knuten i en hästsvans som hängde en bra bit ned på ryggen.
Han var mörk - tilldelad ett sydeuropeiskt utseende, möjligen från norra Italien eller Rivieran. Hans olivgröna ögon var stora och kindbenen var höga, som en avbild av en antik romersk krigare. De andra i sällskapet kallade honom Eros, som enligt den grekiska mytologin var son till Afrodite, och en bevingad och lekfull kärleksgud.
Men Raoul skrattade bara åt sina vänners smeknamn på honom. Han var bara en simpel cirkusartist, med en fallenhet för hästskötsel och akrobatik. Efter att ha jobbat som stalldräng i flera år fick han tillslut visa sig i manegen, och denna gång på hästryggen. Hans familj var ett resande folk, och när hans far som försörjde familjen som hantverkare dog, hade hans mor blivit tvungen att överlämna sin ende son i cirkusdirektörens händer. Där, på cirkusen, skulle han få arbeta, äta, och sova med tak över huvudet. Och allt eftersom åren gick tappade Raoul kontakten med sin zigenarmor och sitt förflutna, trots att hans rötter fortfarande syntes i hans ansikte.
Hans bästa vänner på Cirkusen var djuren, och speciellt hästarna. Två av de renrasiga araberna var hans egna, Cashmire och Othello. De lyssnade när Raoul var tvungen att prata av sig, de kom varken med invändningar eller sarkastiska gliringar och pikar. Han hade alltid tyckt att djuren besatt ett större andligt djup än flera utav människorna han kände. Hästarna lät honom kontrollera dem, de litade på att han behandlade dem väl; de blåste förnöjt i hans hand då de fick belöning efter uppvisningen – de förstod honom. Han var precis som dem, djurisk, fri.
Han vandrade ner över kullen till tältet som blivit ett temporärt stall, och sökte upp sina skönheter. De stod i bakre änden av det enorma uppspända tältet, som i blåsten fladdrade och gav ifrån sig ett prasslande ljud. Just där, fastbundna vid pålar nedstuckna i marken, stod alla de hästar Raoul använde vid sina nummer. De krävde extra omvårdnad och omhändertagande, och var bland de dyrbaraste i hela uppsättningen av djur näst efter de indiska elefanterna.
Raoul gick fram till Othello och klappade honom varsamt på den långa manen som hängde ned över en gråskimrig hals och manke. Hingsten ryckte otåligt på huvudet och vankade av och an på sin plats i hörnet.
”Är du orolig?”, viskade Raoul nära Othellos öra, nästan som om han var rädd att någon annan skulle höra. ”Snart är det vår tur igen, du har haft ont om tid på dig att återhämta dig från den förra uppvisningen.”

Han hade galopperat fram ståendes på Othellos rygg inför hundratals åskådare, hoppat genom ringar av eld som hängde flera meter över marken och landat åter igen på hästens trygga säte. Men så hade hingstens främre hov sluntit i det mjuka sågspånet och ekipaget hade på ett par sekunder legat på marken, med publikens andhämtningar ringande i öronen. Veterinären, som alltid fanns på plats för att rycka ut om något skulle hända cirkusdjuren, konstaterade att Othello var en gammal häst och endast behövde vila. Med största säkerhet var det en olyckshändelse, som ironiskt nog kom att inträffa på galakvällen i Bordeaux.

När Raoul var liten, och spåkvinnan Zytka – som läste godnattsagor för honom – gått tillbaka till sin trailer, låg den unge Raoul vaken fram tills soluppgången. Då smög han ut och ställde sig på närmaste fält intill lägret, väntade på älvorna. Det hände att han tog med sig sin mammas gamla handgjorda flöjt och spelade muntert i hopp om att älvorna skulle bli nyfikna och komma ut ur skogen och dansa med honom. Men de kom aldrig, och nu var Raoul vuxen. Hela nitton år fyllda, och så stilig att han gjorde sig väl förtjänt kamraternas fåniga smeknamn. ”Eros.” Och denna svala sommarmorgon då han åter igen stod i stallet och städade upp bland redskapen, irriterade han sig själv.
Du tänker för mycket, flög det genom hans huvud. Barnsliga fantasier och alltför komplicerade tankegångar. Du är vuxen nu, och tiden rår inte människor på. Du har verkligen inte tid att grubbla över det här, inte nu.
Han skakade uppgivet på huvudet. På avstånd kunde han höra det låga surret från cirkusens publik, deras ”oooh” och ”aaah” och överraskade utrop då en av akrobaterna böjde sin kropp, eller då clownen tände eld på sin peruk. Raoul blev aldrig nervös eller orolig över sin egen prestation, däremot hade han oro så det räckte och blev över för Othello. Han kände sig inte längre helt säker med sin trofaste tjänare, och tilliten hade minskat dramatiskt efter kvällen i Bordeaux. Cirkusdirektören hade insisterat på att Raoul skulle använd Othello även på nästa premiär, och det fanns inget han kunde säga eller göra för att ändra på beslutet.
”Publiken vill se vita hästar!”, hade han sagt med sin kännetecknande portugisiska brytning. ”Vita, dyra hästar, inte smutsiga bruna små ponnies!”
Med en suck började Raoul tränsa Othello. Den lätt kyliga brisen fyllde hans lungor och ovanför tältet lyste miljontals vilda stjärnor över lägret.

Den unge mannen satte upp på sin vackra, vita häst. Än var det några få meter kvar tills de befann sig i manegen, och framför sig på den motsatta sidan tältet såg Raoul hundratals leende ansikten. Barn med kinderna nerkletade med sockervadd, tålmodiga morföräldrar som torkade bort det allra värsta, unga fästmör och deras fästmän klädda i sina allra finaste aftonkläder. Alla njöt de av cirkusens lättsamma magi, och alla såg de fram emot kvällens paradnummer. ”Pegasen och Zigenarpojken”, hade numret döpts till, och stora vita duniga vingar hade spänts fast på hästens sidor. Denna kväll var speciell för Raoul, för någonstans därute i folkmassan befann sig den han älskade och betraktade honom bakom mörka lockar. För nästan precis ett år sedan hade cirkusen besökt samma lilla by i Provence och under hela kvällen hade Raoul känt sig iakttagen. Med tusen par ögon på sig var det kanske föga förvånande, men detta hade varit något helt annat. Han kunde bara känna ett endaste par ögon följa honom med blicken, så ogenerat och genomträngande att Raoul kände sig avklädd där han stod på hästryggen och störtade fram mot de brinnande ringarna.
Så fort Othello travade in i ringen rasade publikens applåder och rop och han visste med ens att hans misstankar var bekräftade. Raoul var inte ensam längre – det var han, den nu uppspelta hingsten och hans älskades varma, gröna ögon som existerade i den öppna rymden – avskärmade från hurrarop och klappande händer.
Othello ökade farten och cirkulerade i en fast bana kring manegen, trampade upp en fullt synlig djup stig längs kanten. Hovarna sjönk ned i det mjuka spånet och för varje steg hästen tog ökade Raouls hjärtslag i fart. Öronen blev varma av ansträngning samtidigt som hans händer domnade bort i den kalla motvinden. Han kände endorfinerna strömma ut i blodet och med ens kändes det verkligen som att han kunde besegra världen. Bara två varv kvar, för att värma upp publiken och hästen, sedan skulle han frigöra sig själv från tyglarna och volta genom ringen med flammor som nätt och jämt slickade hans hud.
Skulle den gamle Othello klara tyngden då han åter landade på hästryggen? Tankarna flög genom Raouls huvud. Nu hade han inte tid att sitta av. Gick tricket helt åt skogen lovade han sig själv att han skulle lämna cirkusen, kanske öppna en egen vingård, skänka hästen till den gamla Zytka som själv inte kunde gå. I en rasande fart galopperade Othello mot sitt mål. Raoul hukade sig ned och släppte tyglarna som föll ned mot djurets manke. Som per automatik lyfte han från sin säkra plats och under knappt en sekund hann han slå runt och undvika att nudda den trånga cirkelns glödheta kanter.
Han hann inte uppfatta vad som hände, utan reagerade enbart på publikens plötsliga tysta andhämtning. Othello hade för ett ögonblick haltat till och svajat ostadigt under Raouls landande fötter. Blixtsnabbt gjorde han sig beredd på att hoppa av om hästen skulle välta. Genom att spänna varje muskel i sina ben försökte han göra sig så lätt som möjligt för att underlätta för sin häst. Den ofattbart mjuka manen fladdrade vilt i vinddraget, och Raoul kände djuret under sig återfå sin styrka och med nya, stabila tag dundra fram i den tydliga banan på marken.
Enormt lättad och med hamrande puls som slog vilt i tinningarna andades Raoul ut och mottog publikens kör av imponerande visslingar och klappanden. Han kände de vackra, gröna ögonen på sig och kunde inte låta bli att le stort.
Pegasen hade fångat sin fallande zigenarpojke.

Sakta och med ben som fortfarande var lätt darriga efter ritten vandrade Raoul tillbaka till stalltältet med Othello i rep ett par meter bakom sig. Ekarna kastade massiva skuggor över det lätt upplysta lägret, och hade han inte skymtat en otydlig gestalt som väntade på honom framför hans husvagn så hade natten känts ändlös och fylld av vemodiga grubblerier. Han tog medvetet lång tid på sig med att ta hand om sin genomsvettiga häst – har man väntat på någon i ett år ger man inte upp när man är så nära den efterlängtade. Raoul ville också fördröja tiden litegrand innan mötet, enbart för att få njuta av den berusande känslan av att veta vad som väntade honom.
Hästarna slumrade stående i sina vrår, hundarna låg stilla och drömde i sina kojor och tigrarna låg mätta och andades långsamt när Raoul fortfarande låg vaken bredvid sin älskade och utbytte drömmar, skratt, minnen och funderingar gällande livet, döden och kärleken.

Desirée.E 2006