Det har börjat värka i armen, tänk att några ägg kan väga så mycket. Men jag ska visa pappa att jag är en stor och stark flicka nu. Då kanske jag kan få följa med honom och Niam till nästa demonstration. Jag kanske till och med kan få bära den stora skylten, med krysset och den fula rika gubben på. Honom ska man akta sig för, säger pappa. Han är en sådan människa som bara ska ha. Då ser drottningen mycket snällare ut. Jag ska nog bli drottning när jag blir tillräckligt stor för det.
Undrar hur mormor mår nu? Jag tycker vi borde åka och träffa henne och morfar. Även fast pappa och hans bror säger att det inte går. Jag förstår inte vad de menar när de säger att de bor i fel kvarter. Vad är det för mycket bättre med vårt. Grannens katt blev skjuten igår…

- Mamma, kan vi inte laga rullad omelett till middag? Det skulle mormor…
- Mamma! Mammaa!?
Var är hon någon stans? Varför springer alla?

Den lilla flickan sätter händerna för öronen, krigslarmet har gått. Folk skriker och knuffas, barn gråter och skott avlossas. Ingen ser henne, ensam står hon där, mitt i allt kaos. Hon får kämpa för att kunna ta sig någonstans. Tårarna rinner ner för hennes kinder, snart är de igensvullna av gråt.
Det lilla hon ser, viker hon undan blicken ifrån. Varför ska sådana små ögon behöva se allt detta.
Nu snubblar hon fram över torget, allt tycks komma förbi hennes väg. Äntligen har hon nått sitt mål. Hon kurar ihop sig bakom ett par soptunnor, som ännu står upp i en smutsig gränd.

Här ifrån hör jag vad som händer, men jag ser åtminstonde ingenting.
Vad är det för snabba steg? Det låter som en… Det måste vara våra trupper. Skotten trycks av allt oftare och skrik dör bort.
Var ställde jag äggen? Utan dem blir det ingen middag, pappa kommer att bli jättearg. Jag Känner mig alldeles yr, måste försöka öppna ögonen, måste se nu…

Flickan trillar ihop, det har svartnatt för hennes ögon. Kanske var det bara skönt för henne, så slipper hon höra och försöka förstå vad som händer runt omkring.

Var är jag? Har jag sovit? Vad tyst det har blivit, känns som om allt ljud har flyttat på sig. Dragit vidare till någon annan plats.
Just det, nu kommer jag ihåg, mamma försvann. Alla började springa och ett förfärligt ljud bröt ut. Undrar om det är över nu, i så fall måste jag hitta mamma och äggen… NEJ! Vad har jag gjort!

Hon hade äntligen vaknat och ser sig omkring. Bakom henne står korgen med krossade ägg. Hon ser förfärad ut, som om det varit hennes fel allt ihop. Panikslagen springer hon ut ur gränden, men tvärstannar genast. För runt omkring henne ser hon resterna av allt oväsen, det som hon förut flydde och blundade för.
Långsamt börjar hon sedan gå framåt, med små steg i taget. Över hennes ansikte sveper ett underligt uttryck. Tårarna börjar sakta rinna stillsamt ner för hennes kinder.

Vad är det jag ser? Hur kunde det bli så här? Vem ville alla dessa så ont, hur har man lyckats gör så här? Jag kan så tydligt höra mammas röst inne i huvudet: Den som vill någon annan människa ont, bör på en väldigt olycklig själ. Bär på en olycklig själ… Olycklig själ…

Nu börjar det även komma andra människor till platsen. Alla bär de samma blick, samma uttryck finns i deras ansikten. Några böjer sig långsamt ner, vänder och letar. Är det någon som man känner igen?
Den lilla flickan rör sig ännu långsamt och i handen håller hon krampaktigt tag i korgen med trasiga äggskal. Hennes ögon är snart mättade och det är som om hon ingenting ser.

Hoppas jag inte hittar henne, hon får inte vara här. Låt mig gå hem och se hennes siluett genom köksfönstret. Hon måste ha klarat sig.

Nu letar även flickan, metodiskt går hon över torget. Hennes vilja blev inte hörd, även fast jag så tydligt kunde se vad hon hoppats på. Hon sjunker ner bredvid henne, för bort håret ut hennes ögon. Lägger sig ner, så nära att hennes kläder färgas röda.