Jag känner markens fuktighet.
Jorden som tränger in under naglarna.
Vill inte släppa taget,
MEN
Jag orkar inte mer.
Håret glider fram över ögonen.
Mina kinder blir våta,
molnen drar in över mig
Trädkronan börjar vaja.
Mina fötter är blå,
barfota.
Tankarna pinar mig,
Svider i mitt hjärta.
Dags att fara iväg…
Fasar mig upp, med hjälp av stammen,
naglarna viker sig, jag faller.

Kan se min smutsiga spegelbild,
en kort sekund.
Vinden tar tag i vattnet,
marken under mig
Ger vika.
Det hänger på mitt sista hopp,
Ut i forsens brus.

-.¨*..~¨*..~¨*..~¨*..~¨*.. ~¨*..~¨*..~¨*..~¨*-

Där står en man,
med sin hund i koppel.
Poliserna står runt honom
De pekar,
på en spröd flickkropp.
Naglarna är avbrutna,
Hennes kropp är blå av köld,
ögonen är söndergråtna.
Armbågar och lår bär långa,
röda sår.

Uppåt forsen finns de spår,
Löven är bortskjutna.
Den bara marken syns,
i en lång rand,
från gammel eken,
till vattnets virvlande dunder.
Marken vid forskanten,
där släp spåren slutar,
är fast.

Ändå föll hon.