tusen bitar fløg øver golvet, då hon låg i sin sæng. Medveten om vad som hade hænt kastade hon sig øver splitret. Hon låg på knæ i timmar før att hitta vart enda liten del, stor som liten. Hon låg dær, på knæ, soppade ihopp dem alla, alla delar av det skøraste porslin. Hennes fingrar bløde nær alla bittar var på plats i hennes famn. Med blodet från hennes hjærta børjade hon, bit før bit, att puzzla ihop den skøra vasen. Men stackars flicka, gång på gång føll vasen i bitar; igen och igen.


Nær hon hittade mig på golvet, lyfte hon mig med all den kraft hennes hjærta hade. Hon la mig på sængen. Hejdløst skrek jag ut i den endløsa, endløst tomma korridåren. Hon bar mig som bara en mor kan bæra ett barn, då, precis efter att allt tumult har gått øver och modern får spændera den dær førsta, ensamma stunden med sin lilla ængel. Dær børjade hon plocka bort allt det mørka, tills att jag inget visste. Så låg jag dær, på hennes brøst, och lyssnade på en røst som ekade i min sjæl, med ord som jag inte kunde førstå. Jag vet bara att allt ær gott.