Återuppstigen från helvetet tog hon bussen till Göteborg.
Mötte gryningen i Vara men efter några veckor dök solen upp redan på stationsplan i Mariestad. Å, om livet kunde vara lika pålitligt som vårsolen.

När knölen plötsligt fanns där under hennes fingrar blev det alldeles tomt i huvudet. Som en tavelsudd strök nervsignalerna upp till hjärnan bort alla tankar på då, nu och sedan. Ett hackande va? Va? VA? raspade runt i tomrummet, följt av tankar på hur snart döden kunde tänkas inträda…för det var förstås cancer!

Var det cancer?

Långt senare frågade en undersökande läkare:
”Hur länge dröjde det från det du kände knölen tills du uppsökte vården?”
”Fem minuter”, svarade hon torrt men det var lögn. Knölen hittade hon klockan 23.07 och vårdcentralen öppnade inte förrän 8.00 morgonen därpå. Men då hängde hon på låset. Hon visste redan, så säker var hon att hon blev förvånad över andras bestörtning då hennes övertygelse bekräftades av biopsin. Malign tumör, operation snarast, analys av tumören avgör fortsatt behandling.

Nu vaknar alla klichéer från filmer och romaner som lagrats i hjärnvindlingarna. Där de undantagslöst dör av sina tumörer. Ibland går det rasande fort, någon vecka bara. Ibland tar det ett år eller mer – men dör gör de. Tärt och vackert till en början, plågsamt, väsande och med hjälp av morfin på slutet. Inte undra på då att den första impulsiva frågan blev ”hur lång tid har jag kvar?”.

”Mitt barn! Mitt barn får växa upp moderlöst!” skrek det i henne men ansiktet förblev lugnt och rösten saklig då hon pratade med läkaren. Som log och sa att han trodde att hon nog kunde hållas vid liv bra många år ännu.
Romanerna och filmerna har passerat bäst före-datumet. Nu för tiden dör man inte obönhörligen i cancer, har man fått bröstcancer har man till och med oddsen på sin sida – åtta av tio drabbade lever mer än fem år, sju av tio drabbade mer än tio. Statistik är till hjälp för en förnuftsuppfostrad kvinna, men också en orosfaktor för bakom förnuftet lurar ångesten – de där två som dör då?

Vilka är de?

Behandlingstiden - himmel och helvete.
Himmel att ha något att haka upp sitt liv på.
”Nu ska vi operera och så får vi analysera tumören sedan”
Väntan på svar från patologen.
”Jasså, spränger det i såret, kom in ska vi tappa ut vätska”
Några turer till Skövde för att tappa ur.
”Nu ska du få cellgifter sex gånger och sedan blir det strålning.”
Väntan på att cellgiftsbehandlingen ska börja.
”Du får lämna blodprover före varje omgång så vi ser att du orkar med”
Fokus på om blodproverna duger.
”Vi opererar in en port-a-chat för cellgifterna går illa åt kärlen”
Absurt intressant – att få en dosa under huden på bröstkorgen. Kirurgen är dansk och luktar gammal nikotin och hon kan se sitt hjärta hoppa på monitorn då han sätter in slangen i blodådran.

Inte ligger man och spyr av cellgifter nuförtiden, hon blir ett vandrande apotek som motar kväljningarna med Zofran, Primperan, Esucos, Betapred. Cortison i mängder, plufs, plufs, svullen och blek och därtill groteskt sugen på allt som går att äta. Men egentligen är det ju inte så farligt, hon lever ju!
Helvete att alla resultat är tveeggade svärd.

”Jasså, tappar inte håret, om hårcellerna står emot giftet, gör cancercellerna det också?”
”Jasså, ung nog att få starka gifter, betyder det också att hennes cancer är stark nog att komma igen?”

Helvete också med den tilltagande orkeslösheten, en slapp klufs på soffan blir hon, en som inte orkar eller vill någonting längre.
Fasan kryper på, hon resonerar och argumenterar och skäller på sig själv:
”Kom igen, du lever!”
”Kom igen, du har inte ens tappat håret!”
”Kom igen, bara tre omgångar kvar, du har gjort hälften!”
”Kom igen, bara två kvar!”
”Bara en kvar, larva dig inte, det går ju!”
Paniken ökar ändå sakta. Dödsångesten växer parallellt med paniken. Hur går det med barnet om hon dör nu? Hur ska hon klara en omgång till? Hon dör om hon måste göra om det här igen…känslor näst intill outhärdliga i bilen på väg till cytostatikaavdelningen.

Påsarna hängs upp, droppet börjar gå, en otrevligt välbekant metallsmak sprider sig i munnen…paniken är borta och allt är lugnt.
Nu är det som det är.

Återuppstigen från helvetet tog hon bussen till Göteborg.
Strålning tar ungefär fem minuter. Att bo i Mariestad och genomgå strålningsbehandling tar åtta timmar om dagen. Pendeln plockar upp vid centralstationen, tar vägen över Skövde, Skara och Vara och släpper av alla cancerpatienterna (så många de var!) vid jubileumskliniken på Sahlgrenska. Först svor hon över detta men efter någon veckas resande blev hon tacksam. Slapp sitta hemma och ha ångest inför allt hon borde företa sig men inte orkade. Satt där på bussen och såg våren sprida sig över västgötaslätten.

Drack kaffe, pratade strunt med de andra cancertanterna och lärde sig virka gästhanddukar.
Tidigare så ensam trots många runt omkring. Alla tyckte synd om, ingen förstod.
Här satt de som haft det som hon så det behövde de inte prata om. I stället drog de snuskiga historier och klagade på termoskaffet.

En fröjd att få klaga på kaffet!
En fröjd att få dricka det äckliga kaffet!
Så synd om alla som inte måste åka buss sex timmar varje dag. Som måste dunsa tillbaka i vardagen med alla kraven direkt. Hon fick i alla fall fem veckor på bussen.

Sedan kastade sjukvården ut henne i intet och sa ”hör av dig om det är något”’

Då först lossnade gråten ordentligt. När dödsångest och panik inte längre tog all plats tordes hon släppa fram smärtan i små doser. Inte livshotande, bara förtvivlat. Och dödsskräcken lurade , varje gång kroppen gjorde sig påmind med någon lite värk eller domning gick larmet: ÅTERFALL!!! Ring vårdcentralen! Kräv undersökning, är det, är det, är det…?

Livet är som förut.

Återuppstigen från helvetet tog hon bussen till Göteborg och livet blev som vanligt igen.

Men aldrig mer blir det som vanligt.