Älskar dig för evigt, min son. Det gör så ont att leva utan dig! Inatt blir det 40 veckor sedan du dog. Vad är 40 veckor? Ingenting, det känns som det hände nyss. Och det känns som att det var längesedan. Det är längesedan jag såg dig, hörde dig, kände din närhet. Varje morgon gör det ont att vakna och veta att det är sant. Att jag aldrig mer får träffa dig. Aldrig mer får höra din röst. Aldrig mer får krama dig. Hur ska jag orka fortsätta? Tänk 40 veckor, det är lika lång tid som ett fosterliv. Då när man väntade sina barn och de växte i magen och man räknade veckorna. Då fick man lön för det. Vad fan går man och räknar veckorna för nu? Jag behöver inte ens anstränga mig för att hålla räkningen. Det håller hjärnan själv reda på. Till vilken nytta? Livet har förändras. Ingenting är självklart. Ingenting är helt. Det gör så ont att behöva stanna här på jorden länge till utan dig! Jag förstår inte hur jag ska kunna leva vidare utan dig. Varje dag är ett helvete. Jag har svårt att finna de ljusa stunderna, även om de finns tack vare min familj och våra vänner. Jag har dig ständigt i mina tankar. Jag tänker på dig mer nu än när du levde känns det nästan som. Det känns plågsamt att se alla glada ungdomar som finns omkring en. Det gör ont att andas utan dig. Det gör ont att höra folk skratta och veta att jag aldrig får höra ditt skratt igen.

Jag vet att jag måste försöka. Jag vet att du inte hade velat se mig så här ledsen. Om jag nån gång var bekymrad för dig, så sa du alltid: Det är lugnt mamma!

Men det gör ju så förbannat ont att det är sant!!!!!!!!

Det gör så ont i mitt hjärta och i min själ.

Det känns som ett stort sår som aldrig kommer att läka.

Det gör mig så ont att du bara fick bli 23 år.

Varje dag kämpar jag på för att överleva.

Men det är svårt, mycket svårt.