På ett ögonblick kan smärtan bara ta över min kropp.
Jag har inget val.

Jag körde ner till graven när jag hade varit och handlat idag. Jag hade nya blommor med mig. Tog med en borste och specialrengöring till gravstenen. Tänkte göra fint inför hösten. Jag låg där och skurade, spolade därefter den ren med vatten. Satte gula rosor i vasen och tände ett ljus i lyktan. DÅ bara slog tanken ner: Vad håller jag på med? Det är ju mitt barn som ligger här under stenen, mitt äldsta barn. Min son som jag födde fram för snart 25 år sedan. Tänk att jag ska kanske leva många år till utan ett av mina barn. Tanken känns just då outhärdlig och tårarna börjar tränga fram. Jag säger några ord till farväl till mitt barn innan jag skyndar mig till bilen. Vill bara hem. Plockar fram näsdukar och sitter där i bilen på kyrkogårdens parkering och stortjuter. Startar bilen och kör försiktigt snörvlandes hem. Har bara en liten bit hem, som väl är. Tar min kasse från affären och sätter den mitt på köksbordet och sitter sedan där på köksstolen och bara gråter, gråter, gråter. Mannen och sonen hör och ser mig gråta och vet att jag har blivit ledsen efter mitt besök på graven. Jag får en kram av min man och vi pratar sedan med varandra och jag berättar för honom vad som gjorde mig ledsen. Detta är vår verklighet och när den kommer så nära så gör den så jävla ont. Och inte kan vi göra ett enda dugg för att minska smärtan när den kommer.

Bara följa med, för vi vet att vi klarar det denna gången också.