Jag tittar på dig och undrar om du fortfarande saknar henne,
om du fortfarande ser hennes ansikte framför dig om nätterna när du fortfarande inte sover.
Ligger du sömnlös trängandes med alla minnen i din säng
och med osagda ord under kudden?
Famlar du fortfarande efter henne i sömnen
och vaknar lyssnandes efter hennes lugnande andetag?

Man kan inte läsa något i dina ögon längre
och det gör ont att se hur du fortfarande går sönder lite grann
varje gång någon råkar nämna hennes namn.
Jag har märkt att du har sparat allt med hennes handstil på
och jag har sett att du alltid bär hennes halsband
under tröjan, närmast hjärtat, brännande mot huden.
Allt för att spara känslan och skapa en illusion av att fortfarande ha henne nära.

Jag vill viska till dig att jag förstår och att jag vet hur det känns
men det skulle vara lite att motsäga mig själv,
eftersom jag förstår att sådana viskningar inte gör något bättre
och knappast kan laga allt det trasiga
eller fylla tomma hål.
Men jag vill att du skall veta att mina axlar är dina att lägga hela världens bekymmer på
och jag skulle fästa min ryggrad i din
bara för att garantera dig om att jag alltid kommer att finnas till hands,
alltid kommer att vara nära.
Eller föresten, alltid är för stort, alltid är nog fel ord.
För det var ju det som hon också sa.