Och jag minns min lillasyster,
Hur hon satt på sparken och beundrade månen
uppför hela den långa backe som leder från farmor och farfar och hem till oss.
Fullmånen lyste sådär starkt och klart som den bara verkar kunna göra mitt i vintern
och snön knastrade buttert under mina kalla kängor.
Hennes kinder var rosiga och söta,
småbarnskinder är de vackraste i världen.
Hon pratade oavbrutet nästan hela vägen hem.
och hennes tunna andedräkt sken i månljuset
och frosten i hennes små ljusbruna lockar
glimrade lite försynt
Jag däremot var utmattad över att behöva skjutsa henne
uppför hela backen.
Det var klart hon skulle åka upp, det var ju halt på marken.
jag ville ju inte att hon skulle ramla och slå sin lilla kropp.
Hennes liv var ju så skört.
Hon pratade på om hennes dagis och om djuren i skogen och om jultomten och om storebrors nya radiostyrda bil och om farfars rullstol
och hon tog allt så lätt.
Allt var så enkelt och vardagligt.
Tillslut blev min lilla syster tyst.
Så jag stannade sparken och tittade frågande på henne.
Hon blåste ut ett stort moln med sin lilla andedräkt,
och så tittade hon upp mot månen,
sen mot mig.
\"Malin, titta. Månen följer med vi på vägen hem. Den vet vart vis hus är. Så snäll den är. Och titta nu! Den är glad!\"

Det är de små minnena man har med sig hela livet.