Mannen i hörnet vid trappan,
andas ut rök, tunna mjuka slöjor i tung fuktig oktobermorgon...
Han är november i oktober, lissmande leende.
Han vet något som vi glömt bort, det i vårat inre förträngda mörka.
Se honom i ögonen så ska du se.

November står i hörnet vid sin regnvåta trapp som om han alltid stått där.
Insvept i slöjor, leendes grå.
står och väntar ut, står och möter...
Förbereder sömndruckna passerandes förträngda mörka i det inre om vad som är i antågande.
Där står november i oktober, som mannen i hörnet vid trappan.
Studerar, iaktar virriga naiva själar på språng.

Han dök upp ur tomma intet, oanmäld en dag...
Var det dagen då molnen ändrade färg och blev oförändeligt grå? eller
var det gryningen då kajorna bestämde sig för att flyga i samlad trupp...
Ingen vet, vi hann nog inte med, allt gick så fort.
Nu står han där lissmande leende, han ska nog stå kvar ett tag.
Jag såg honom i ögonen, så jag vet.