Hon undvek spegelbilden så långt det gick, undvek spegelbilder som var alltför lika henne själv.
Olikt var bra, det skrämde inte, olikt påminde aldrig.

Sen kom kvällen då stormen kom på besök, den kvällen med rödvinet i ådrorna...
Det var kvällen då hon mötte någon.
Någon satt där och log med insida som en vattenyta där nåt just stört med sin närvaro.

Dagar förflöt som de gör, rödvinsrus gick över i lyckorus.
Och en dag,
den där dagen då solen sken så starkt i januari gick det upp för henne att hon just sett sin spegelbild...
vattenytan hade stillat sig för att bli den spegelblanka yta bara lugna januarisjöar har, den största spegelbild av hennes insida hon någonsin sett.