Sitter på en sten vid en sjö, i en helt annan värld en er.
Ni varken ser eller hör mig längre.
För jag är död.
Ja det är ju därför ni varken ser eller hör mig.
Kanske ni ser mig vid det där trädet, en dimmig sommarkväll.
Kanske ni hör ni mitt skratt en kväll när ni slaget er till ro framför brasan, med ett glas av finaste röda.
Men det är bara inbillning.
För jag är död och kommer aldrig mer tillbaks

-Tove, visste du att jag va död.
- Ja dom har sagt det på skolan.
-Vad sa dom då?
-Att du tog livet av dig? Dom sa att du hade tog sömntabletter och drack sprit och det va Tina som hittade dig.
-Vad gjorde hon då?
-Hon ringde ambulansen
-Varför kunde dom inte rädda mig? Det va ju inte riktigt meningen att jag skulle dö. Jag ville ju bara ha lite uppmärksamhet. Du vet ju att jag aldrig har fått det.
-Ja, men det va försent. När tina hittade dig hade du redan legat i ett dygn.
-Var det ingen som undrade vart jag var? Var det ingen som saknade mig?

-Nej, du och jag brukar ju bara vara varannan dag. Jag antog att du va sjuk, så jag ville inte störa. Jag vill att du ska komma tillbaka. Snälla kan du inte det Alla vill det. Alla är jätte-ledsna för att du är död.

-Det är försent
-Va synd
-Ah det är synd