Somrarna när jag var liten är nog det jag minns bäst. Anna och jag satte alltid klockan på ringning, för vi ville se Sommarlovsmorgon. Vi virade in oss i våra täcken och stapplade ner för den knarrande trappan. Allt var perfekt; solen hade redan kommit upp, man var så där morgontrött så att man knappt kunde hålla ögonen öppna, huset var svalt efter nattens kyla och vi bara längtade efter att få göra vad vi ville hela dagen. Det var ofta fuktigt ute när vi gick upp. Daggdropparna hängde överallt och sommarhettan skulle dröja ännu en timme eller så.
Vi kurade ihop oss i en varsin soffa och slog på den gamla tv:n. Efter någon vecka hade man lärt sig vilka program som var vilken dag i veckan, så man visste vad man hade att vänta sig. Gustav och Snobben var några av favoriterna. Och den norska serien Doktor Drövels hemlighet tyckte vi om. Man sjöng ibland med i vinjetten. Vi pratade om vilka program som skulle komma, och man var nyfiken på vad som skulle hända huvudpersonerna i sommarlovsprogrammet. Man lyssnade på barnen som ringde in till tv för att tävla eller för att hjälpa till, och man blev aldrig trött på det ständiga viftandet av priser som bestod av t-shirtar, ryggsäckar och kepsar. Man bara satt och njöt.
Lagom till programmets slut kom pappa nerklampandes för trappan, och sedan gick han in på toaletten för att göra sig iordning för dagen. Han borstade alltid tänderna före frukosten, för han stod inte ut med morgonsmaken han hade i munnen. Men jag har alltid undrat hur han kan stå ut med att ha tandkrämssmak till allt han äter.
Pappa satte på en kanna kaffe till sig själv och lite tevatten till mig och Anna. Han hällde i tre- fyra teskedar socker i våra muggar, för annars kunde det ju inte bli sockerte. Anna började till slut ha mindre och mindre socker, men jag drack det på samma sätt länge. Jag tyckte det smakade så beskt annars.
Radion som stod på det osymmetriskt formade bordet spelade musik till varje frukost. Ofta till alla måltider. Jag tittade mycket på ett stort klistermärke som satt på kasettluckan. Det var inget särskilt med det, utan det var bara ett helt vanligt reklamklistermärke. Ändå kunde jag inte släppa ögonen ifrån det. Klistermärket sitter fortfarande kvar.
Smörgåsarna bestod av Henninglimpa eller något väldigt liknande, Bregott smör (extra saltat) och en båtformad ost. Jag njöt av varenda smörgås, även om en del utav dem kunde smaka lite stearin på grund av vaxet från osten som fastnade på osthyveln. Vaxet kletade sedan ut sig på ostskivan som man nyss hade skurit. Eftersom ostarna var båtformade, så gav det mig ibland väldiga problem att få någon hel skiva över huvud taget. Pappa eller Anna var då tvungna att hjälpa mig.
Vi hade långa frukostar. Vi satt och pratade lite, lyssnade på något kasettband eller spelade Alfapet. Det var mysiga stunder. Ingen hade hår som låg som det skulle, utan det stod i små konstiga tussar här och där.

Efter den långa frukosten var det dags att hitta på något. Klockan hade hunnit bli så mycket att den verkliga hettan hade vaknat till liv på allvar. Solen gnistrade på den vällackerade folkvagnsbussen. Den var röd och vi alla tre älskade den. Den var högerstyrd, hade delad framruta och den krängde en hel del i kurvorna. Men om man stod på en parkering full med bilar, så var det inga problem alls att hitta rätt. Bussen var ju mycket högre än alla andra.
Det var alltid så varmt i bussen så att det knappt fanns något syre därinne. Anna öppnade de små trekantiga fönstren bak vid det soffliknande sätet i blågrönt vävt tyg. Man drog en liten plasthake åt sidan, och sedan tryckte man på rutan rakt utåt.
Pappa satt i det långa sätet där fram och skruvade på jazzen eller bluesen på hög volym. Sedan bar det iväg. I den mjuka soffan där bak sjönk man ner ordentligt och den var så bekväm. Speciellt bekväm var den när man var trött och ville sova en stund. När pappa hämtade oss på somrarna brukade han bädda åt oss längst bak i bussen. Då lade han sovsäckar och filtar vid bakrutan. Det var jättemjukt och skönt. Det blev precis som en liten koja. Och genom bakrutan lös solen in och värmde upp täckena. Jag tyckte om att ligga och titta på bilarna som var bakom oss. Jag brukade vinka till dem ibland för att se om de skulle vinka tillbaka.
Ibland lät Anna och jag våra huvuden, eller överkroppar, gunga åt det håll som kurvorna tvingade dem till. Vi hade väldigt roligt och skrattade när vi ramlade på varandra eller när våra huvuden krockade. Och där framme visslade pappa till låtarna han tyckte var extra bra.
Något annat som vi brukade roa oss med var att man skulle välja en varsin färg eller bilmodell. Sedan räknade vi alla bilar vi mötte som stämde överens med färgen eller modellen vi valt. Pappa och Anna valde för det mesta rött eller vitt, Saab eller Volvo, för det var ju betydligt större chans att man vann då. Själv tänkte jag aldrig på att en del färger var mer eller mindre vanliga, så jag tog den färgen som jag kände för just då. Det kunde bli gul, grön, blå eller någon annan mindre förekommande färg. Gick vi efter bilmodeller, tittade jag alltid efter folkvagnsbussar med delad framruta. Det såg man sällan förstås, men det hände, och då brast vi alla ut i glädjetjut av förtjusning. Tänk, de hade en likadan bil som oss.

Vi hade vissa ställen som var tradition att åka till varje sommar. Vi åkte till Lunedet kanske ett par gånger, Mariebergsskogen där Anna och jag var tvungna att åka griståget, spöktåget och framför allt äppelmasken. I Nora tittade man i de gamla bodarna som ledde ner till strandcafét, där vi sedan tog en fika. I Wadköping gick vi till antikvariatet Lexica. Det var lika underbart varenda gång. Det hör fortfarande till en av mina favoritplatser. Han som äger det tycks inte ha förändrats någonting sedan jag var liten. Det enda som har förändrats är vi. I Wadköping är det svalt och skönt i de små butikerna och det är lågt i tak. Pappa brukar alltid få huka sig ner för att inte slå huvudet i dörrkarmarna när han går in igenom dem.
För det mesta åkte vi själva, men det var alltid någon gång under sommaren som alla andra också följde med. Det tyckte jag om, och det är något som jag saknar otroligt mycket. Vi hade så kul tillsammans. Då besökte vi bland annat gamla hyttor och tog en promenad runt området.

Hos farmor och farfar var samlingspunkten. Där träffades alla var och varannan dag för att äta mat. Jag minns hur farmor brukade ringa mig och Anna någon dag innan vi skulle åka till Karlskoga bara för att fråga vad vi ville ha för mat när vi kom fram. Det blev nästan alltid köttbullar. Farmor gjorde den godaste maten som fanns. Det tror jag att alla tyckte.
När man steg in i matsalsrummet så möttes man av cirka åtta glada ansikten som hälsade på oss och var glada över att vi var där. Vad speciell man kände sig då. Alla hade samlats hos farmor och farfar bara för att de ville träffa mig och Anna och få äta tillsammans med oss. Vi var trötta och hungriga efter den långa resan, och jag var torr i munnen efter att oavbrutet ha pratat och sjungit i tre timmar för att fördriva tiden i den varma folkvagnsbussen.
När jag var proppmätt efter sisådär ett dussin köttbullar och farmors och farfars egenodlade jordgubbar, så gick jag runt och inspekterade huset. Vad var nytt sedan sist, och vad var precis som det alltid hade varit? Efter det var det bara att springa ut på den gröna gräsmattan, slänga av sig alla kläder och springa fram och tillbaka under vattenspridaren. Det var sommar.