Jag tar första tåget som rullar in på stationen
Inga packade väskor fyllda med skyldigheter
Om jag skulle se mig om skulle mina minnen bränna,
så min högra hand håller stadigt taget om den vänstra.
Så många människor, så många liv
och alla tar vi samma tåg.

Inga lediga platser, istället får jag stå tätt intill ett fönster.
Solen är skarp men mina solglasögon fungerar som en vägg,
framför dom finns inget och bakom finns allt.
Otåligt vill jag börja rulla,
jag förflyttar mig från längst bak till längst fram.
Jag rör mig i rätt riktning även om jag befinner mig på samma plats.

Tåget rullar och jag älskar det.
Det finns ingen musik här, bara någon idiot som lyssnar på sin mp3.
Jag sjunger istället.
Det finns ju ingen annan här.
Det är så varmt och tyst,
och det är då jag upptäcker hur min högra hand har släppt taget.
Det gick så sakta att jag inte hann märka det själv.

Så lång tid och ännu har jag inte hittat min hållplats.
Jag har inte längre någon som håller mig stadigt i handen, det gör mig ledsen,
så istället underhåller jag mig själv med att se på andras liv.
Alla är unga och gamla men vad är då jag?

Nu.

Tåget börjar sakta in och min högra hand tar åter igen tag i den vänstra.
Vilken trygghet, äntligen är det min hållplats.
Äntligen är jag framme i ingenstans.