Sorgen bränner
under bara fötter

lugnet sjunger
i midnattssolens garn

dess röda röster
lyser upp horisonten

bröstet häver sig
i havets dyningar

atlantgudens röst
dånar utanför stormens öga

regnet piskar samvetets dun
fåglar brer ut sina historiska vingar

lugnet sveper sin vida kappa
över de sovande barnen

aldrig mer skall grenar
trotsa den blötsnö som tynger själen