Att vandra längs med stranden i Kettelvik är som att kliva rakt in i Evert Taubes visa ”Så skimrande var aldrig havet” för här skimrar havet som ingen annanstans och stranden är så otroligt befriande. Inte en människa så långt ögat kan nå, bara hav, i all oändlighet, hav.

Jag står längst ut på bryggan och fyller lungorna med den salta havsbrisen som kommer smekande över vågorna. Inget luktar så gott som havet på hösten.

Den lilla bryggan och de små fiskebodarna ramar in den lilla stenstranden så perfekt att det känns som om man stod mitt i en tavla. Utsikten från bryggan är lika vacker som obeskrivbar. Från bryggan ser man det aldrig sovande havet, men även skog, strand och det, för Gotland så ovanligt, böljande landskapet.

Kettelvik är en enslig liten vik som ligger i Gotlands sydligaste socken, Sundre. Kettelvik är bara början på ett mycket vackert, men annorlunda område på Gotlands sydvästra udde kallat Hoburgen. Hoburgen har sin egen beskyddare i Hoburgsgubben, ett ansikte i sten som blickar ut mot havet, format av ancylusjöns sötvattenvågor, slipat av havets vilda vindar.

Vandrar man upp från själva viken så hamnar man vid klintens fot, som norr ifrån ser ut som en stor kulle. Denna ”kulle” kallade jag sagokullen som liten, står man på bryggan i viken ser man hur ”klintkullen” skjuter rakt upp ifrån marken, stor, brant och ärtgrön, med en liten vit stig som slingrar sig över. För mig var detta sagolikt, gröna kullar med små stigar var sådant som i min fantasi bara existerade i sagoböcker.
När jag efter några ansträngda andetag bestigit sagokullen så måste jag sätta mig ner, för här ifrån är utsikten så vacker att jag blir osäker på om min hjärtklappning beror på den branta stigen eller på det landskap av hav och vatten som breder ut sig runt omkring mig.

Bakom mig ligger Sundre som ett välbroderat lapptäcke, framför mig har jag det stora blå, runtomkring mig vibrerar doften, smaken och känslan av total frihet.
En liten bil kommer krypande likt en skalbagge på vägen nedanför mina fötter, jag tror att föraren, liksom jag, har svårt att koncentrera sig på något annat än detta vykortsvackra ögongodis.

När jag promenerat en stund så har ”kullen” blivit fast mark på ena sidan, i kontrast till den branta gräsväggen på andra sidan stigen. Här möter jag några oberörda får, som inte verkar känna av den vind som sakta börjat lirka ut slingor av hår ur mitt hårspänne.

Efter ytterligare några kilometer och underbara intryck så närmar jag mig Hoburgsgubben. Belägen alldeles nedanför den på sommaren välbesökta restaurangen Majstregården har Hoburgsgubben antagligen blivit mer uttittad än många andra välkända svenska gubbar.
Med sin rödmålade näsa ser han nästan lite förkyld ut i höstblåsten.
När jag hälsat och bockat för denna man av rödaktig kalksten så tar jag några raska kliv ner till havet och fyller återigen mina lungor med den friska och befriande havsluften.

Sakta börjar det gyllene klotet av ljus sänka sig ner mot det höstmörka havet och förtrolla allt till en magisk visa, en visa där jag vandrar med dig vid min sida mot solnedgången, aftonen, den underbara, då dina lockar dolde mig för världen…