Ibland
när jag är hemma hos dig, i din vanligt trevliga, lite tråkiga lägenhet, sitter vi där på din bruna soffa, den känns felplacerad (precis som det mesta hemma hos dig) och är inte alls särskilt fin, men charmig, vi tittar på nån film, säkert en ganska dålig en, om du fått bestämma, vilket du ofta får (jag och små beslut..ingen bra kombination..) vi käkar såna där halvsega micropoppisar, dricker cola, småpratar lite

(och hur många gånger vi än ses är det alltid så där stelt i början).

Jag sitter lagom nära dig, skulle väl egentligen vilja sitta lite närmare, men vet inte hur man gör, i alla fall, jag sitter så nära att jag känner lite av din elektricitet, som små vibrerande stötar, lite som en mobil på ljudlös; fast överallt. Skulle du vilja kan du lätt ta min hand, eller mitt lår, för den delen.
Vi pratar om lite allt möjligt, jobbet, fotbollen, innebandyn, sånt där som kompisar pratar om, för jag tror att vi är kompisar också, utöver det där andra som vi faktiskt är, det är inget vi säger att vi är, tror faktiskt aldrig att vi sagt det, ja, att vi är KK alltså, för vi får ju ut så mycket mer än bara sex och då är man mer än KK väl?
Typ vänner, eller nåt?

Sen helt plötsligt, men inte alls oväntat egentligen (jag vet ju varför jag är där) så lägger du armen runt mig, drar mig lite närmare och alla små vibrerande känsloraketer antänds och värmer, fast att vi bara sitter där. Helt plötlsligt har jag glömt bort allt vi snackade om och det verkar du också gjort. Försöker se på filmen, men..vem är det där? Och vart är dom? När dog han?
Jaja, jag är ju nöjd ändå, du har ju armen runt mig och jag har precis börjat fylla mitt närhetsbehov, sakta men säkert, och det är ju därför jag är där; för att tillfredsställa mina fysiska lustar, eller?

Du pussar mig på kinden. Dina läppar är osäkert ömma och fuktigt varma, mobildurret finns där, det kittlar mig på kinden och kittlet övergår till en undran om varför dina mjuka vibrerar och tänker jag efter vibrerar nog hela jag, fast utan att det syns, kanske känns det.
Och du tittar på mig och jag tittar på tv; där är hon och han och mördaren, bakom dörren, i köket, innanför verandan, i huset, bakom träden, under månen, som lyser på sjön, som skrämmer och allt är så mörkt och sjön är så djup och läskig och råkar man titta ner i den faller man och ingen vet om den tar slut och tar det slut finns det ingen som tar emot en på botten.

En puss till.
Och då, så snabbt att jag nästan inte hinner uppfatta det, men ändå så starkt att stötarna övergår till ett basebollslag i ryggen, känns det nästan, nästan som om jag någonstans djupt inne i mig försöker hålla tillbaka en helt underbar varm efterlängtad luddigt mjuk och alldeles förvirrad glimt av någon konstig form utav (kärlek?),

Men nej, vi är ju bara vänner, eller ens det, KK, eller?