det finns en del rasdjur i detta land

som aldrig klagar

de kallas hjon

och de är mycket vackra

stilla nätter vandrar de längs de öde stråken

hämtar kraft och när sega drömmar

nystar tunna trådar av tro

och de tycks faktiskt växa med åren



de är alltid ensamma under dessa timmar

bara skaren är deras sällskap och kölden

och de felande träden som stoltserar med sin resning



men de är alltid sig själva

de är alltid i sig själva

som förborgade små knippen av levande bråte

eller som kapslar av längtan

slår de med sina spröda små händer

mot sin ensamhets kupa



och det ekar ett skälvande svar i den modlösa tunneln

som bleknar bort i en modlös klang

*

det finns en del rasdjur i detta land

som aldrig klagar

som aldrig slår

som aldrig åtrår sin nästa


de är del av ensamheten och de

hyser inget hopp om bättring

för vem skulle hjälpa dem att finna en väg

till gemenskap bortom skugga och brunst

vem skulle ge dem sin hand och sitt hjärta

och befria dem från det leda