’Äntligen något som påminner helt litet om sol’, tänker taxen. Samt iakttar med förundran en gul pöl , på det annars helt vita golvet. Och den sprider värme, upptäcker hunden belåtet. Den gula lilla sjön tar alltmer fast form, stiger likt ånga i form av en stor gul och platt slant mot ljuset. Slanten slinker ut genom glaset i ett tillbommat takfönster, sätter sig som en glödande punkt på himlen. Offren på molnen rynkar på näsan åt lukten, men drivs att flytta molnen närmare på grund av den värme solen utstrålar. Nu kan en ju tycka att mannen på gatan, som bär allt av bekymmer ändå på sina smala axlar, skulle bry sig mer när han känner en droppe falla honom på näsan. Men kan en kräva det? Allt han förstår är denna enda droppes hela (för just honom) innebörd. Nej, nej, inte nederbörd. Han inser predis då att han skall börja sin stryktipsrad med ett kryss. Nästa droppe faller på hans vänstra öra. ’En etta’, tänker han förnustigt. På detta vis kommer han att fortsätta gynna staten via tipstjänst samt vädrets makter. Men så är också detta en helt annan historia. En fyllecell, som blott är en fyllecell och ingenting annat, är ändock en fyllecell. Om än belägen på polisstationen. Mannen beräknas ha nyktrat till nu. Som hade han tryckt i sig en hela Karlshamns flaggpunsch. Istället för att vara ett ännu vid liv varande offer för våldet i city. Hur en vet att livet tilldrar sig i city? Tillräckligt tilldrar sig redan ändå där. En tilldragande flicka går på gatan. Hon går där och dagdrömmer om att få ta hand om någon i sitt liv. Är hon ett offer? Kommer dagen i hennes liv då mannen hon söker dyker opp? Vem vet. Inte du. Vem vet. Inte jag. Ut ur en port raglar en ung man. Polisen har inte längre något att anföra eller tillägga. Gatans sten hälsar honom och en bil som kör genom en pöl. Vattnet stänker uppå benen hans. En råtta kilar kvickt om hörnet, skjutandes (pang, pang och så några tjutande ricoschetter längs gatans stenfasader) framför sig en vagn med morgontidningar. Två budbilar krockar, fast inte med varandra. Med en brödbil och fyratusen kilo hamburgare på väg till Mach Tonvalls. Inte hamburgarna, men väl budbilarna. Den unge mannen tar av sig sina byxor, vrider ur dem och klär sig i ett huj.
När han rätar på sig igen möter han blicken från en flicka med drömmande ögon. Här kan en förledas att tro texten ’Och så levde delyckliga i alla sina dar’, avslutar denna historia. Det är inte alldeles på pricken. I själva verket slutar den aldrig. Precis som universums eländiga rymd. Men korven den har två. Det vet ju var och en som någon gång kunnat med att tänkas sig in i hur att vara tax.