Ett ensamt och vilset barn sitter på en bänk i den mörka och kalla natten.
Hennes ben är uppdragna till hakan och hennes hud är knottrig av kylan!


Det enda hon bär är ett litet tyg stycke som räcker ner till hennes lår och som hänger löst över hennes axlar.


Hennes hår år långt och rufsigt och hennes ansikte är smutsigt.
Hon har ingen, det är därför hon sitter där ensam och lämnad.


Hon har inget hem att gå till, ingen failj, inga vänner, ingenting.


Hennes tårar fryser till en aning varje gång de försöker att lämna hennes kind och de blir till is.


Hennes fötter är bara och smutsiga, hon äger varken strumpor eller skor.
Hon vet inte vart hon ska gå, vart hon ska ta vägen nästa gång?


Hon vill lämna den här världen, men hon kan inte, hon vill egentligen inte heller, men vad ska hon göra, vart ska hon ta vägen?


Hon lägger sej ner och ser upp på den stora skinande månen och hans stjärnor.


Hon tänker att hon ska dit en dag, dit upp, till \"honom\".


Nästa morgon när staden har vaknat till liv igen, så är det första de ser ett dött barn på en park bänk. Ingen vet vem hon är, ingen vet vart hon kommer ifrån eller vem hon tillhör, hon är nu en i mängden av de som aldrig fanns till i världen, en som man aldrig la märke till...!