Vi sitter på en av bänkarna närmast dörrarna till biografen. Jag tror vi kanske är ett tiotal människor. Inte fler än tjugo i alla fall. Människorna här talar oavbrutet med varandra, uppenbart nervösa men samtidigt förväntansfulla. Ett rött skimmer tränger ut genom två ventiler på ömse sidor om de stora, mörkbruna portarna i mahogny. Pappa sitter till höger om mig, min syster till vänster om mig. Båda är märkbart rastlösa, kanske rentav rädda. Pappa drar oavbrutet ena handen genom det lilla hår han har kvar, min syster trummar oavbrutet med fingrarna mot knäna. Jag knäcker mina fingrar, fortsätter till och med när det slutat låta och det gör så in i helvete ont att det känns som om fingrarna när som helst kommer att gå av. Det röda skimret från de två ventilerna tränger ut och färgar väggen mitt emot med en svag ton av rött. Det luktar bränt och surt från ventilerna. Jag fortsätter med knäckandet, nu med tårna, sedan handleden, fotlederna och till slut nacken. Det knakar så hårt att jag flämtar till och jämrar mig. Min syster lägger inte märke till mig, eller så bryr hon sig inte. Pappa mumlar irriterat något till mig, men hans röst har en mer skrämd klang än en bannande sådan. Jag tar hans hand och stryker den lätt, han slappnar av lite.

De stora, tunga, mörkbruna mahognydörrarna öppnar sig långsamt. Två biljettkontrollanter klädda i fina, vita frackkostymer kommer ut och ställer sig på ömse sidor om ingången. De ser märkbart obekväma ut i sina kläder. Sakta men säkert börjar publiken från biosalongen att ta sig ut. Några är bleka, rentav kritvita i ansiktet, andra ser utmattade ut, ett fåtal ler. Jag undrar vad det var de fått se, om det är värt pengarna. Jag hoppas att det är värt pengarna i alla fall. Det tar bara några sekunder innan jag lägger märke till den röda randen runt allas halsar, ett mörkrött, tjockt streck som en cirkel runt hals och nacke på varje besökare. De andra människorna som precis som oss väntar på att få komma in i biografen verkar också ha lagt märke till det. Någon drar efter andan, några andra viskar upphetsat sinsemellan. Jag ser på pappa, men han bara bläddrar i biotidningen. Jag ser på min syster, men hon har satt på sig sina hörlurar och nynnar lågt till vad hon nu kan tänkas lyssna på. Människorna fortsätter strömma ut från biografen. Någon trycker försiktigt sin hand mot det öppna såret runt halsen. En annan torkar bort lite blod med en pappersservett. En kvinna klagar på att hon fläckat ner sin blus. Hennes man klagar på att hon fläckat ner hans skjorta likaså. Hon kastar en ilsken blick på honom, sedan försvinner de upp för trapporna som leder till utgångarna.

Efter några minuter har alla kommit ut. Biljettkontrollanterna gör en gest och vi börjar alla röra oss mot ingången. Jag håller krampaktigt i min biljett, tittar nervöst på pappa och min syster. De rör inte en min. Jag ser på en flicka bredvid mig. Hon rör inte en min. Jag ser på biljettkontrollanten som river min biljett. Han är ganska kort och har flottigt, svart hår, som om han inte tvättat det på flera dagar. Han rör inte en min, ser inte ens på mig när jag får tillbaka mina två biljettbitar. Vi går in i salongen. Jag ser att det röda skenet som lyste genom ventilerna kommer från två enorma lampor på taket som står riktade utåt, som två strålar av rött ljus över salongen som lyser upp gångarna mellan bänkraderna. På taket lyser vanliga, vita lampor upp salongen. Vi sätter oss någonstans i mitten, pappa till höger om mig, min syster till vänster. Efter några minuter har alla kommit in. Sorlet av röster mattas långsamt ut när lamporna uppe på taket slocknar. Ridån går upp. Inget händer på några sekunder. Det är dödstyst. Vi hör hur maskinisten i rummet bakom oss för in den första filmrullen och ljudet från när den börjar spinna. På duken uppenbaras en text. OCH NU TILL KVÄLLENS VISNING, står det på den. Medan ett pianostycke börjar spela hör jag ett oräkneligt antal cirkelsågar köras igång. De är så många att det låter som ett surrande från tusentals flugor. Jag hinner kasta ett kort ögonkast på min syster. Hon stirrar på duken. Jag hinner kasta ett kort ögonkast på min far. Han stirrar på duken. Jag känner hur det sticker till i nacken. Jag känner hur något gräver sig djupare in i köttet. Det börjar göra ont, så fruktansvärt ont.