En kväll knackade Döden på hos mig.
     ”Hej”, sa han och log vänligt mot mig.
     ”Hej”, svarade jag och tittade förvånat och en aning chockat på mannen som stod framför mig. Han såg ju precis ut som jag. Exakt samma kläder, samma röda ketchupfläck på den vita t-shirten och till och med samma sår i hakan från rakningen i förrgår. Han såg ju inte ut som man skulle kunna förvänta sig, med kåpan och lien och allt det där.
     ”Vem är du?” frågade jag och hade lite svårt att dölja min rädsla.
     ”Jag är Döden”, svarade han och kikade nyfiket in i min lägenhet.
     ”Jaså, jaha. Men var är dina kläder? Eller lien? Och varför ser du precis ut som jag?”
     ”Jag håller inte på med sånt längre. Folk tar mig inte längre på allvar om jag går klädd så där. De tycker det är mycket mer skrämmande så här. Titta bara på dig själv, så blek som du blev när du såg mig!”
     ”Ja, jo, det har du ju rätt i.”
     ”Du verkar ta det här rätt lugnt”, sa han och kunde inte riktigt dölja sin besvikelse. Jag svarade inte utan bjöd in honom hem till mig. Vad skulle jag annars göra? När han passerade tröskeln skimrade hans ansikte plötsligt till och för ett kort ögonblick försvann alla drag i ansiktet, läpparna, ögonen, näsan, ja allt skinn bleknade och jag kunde se hans kala, vita, blänkande kranium stirra på mig med stora, svarta, tomma ögon. Nästa sekund trädde ansiktet tillbaka igen.
     Vi gick in i köket. Jag var halvvägs in i middagen, men hade nu förlorat matlusten. Det verkade rätt meningslöst att äta upp maten när jag ändå skulle vara tvungen att följa med honom snart.
     ”Oroa dig inte för det”, sa han plötsligt. ”Ät din mat bara. Du kan behöva det, du har en lång resa framför dig.”
     Vi satte oss ner vid köksbordet och jag fortsatte med middagen. Min matlust hade dock inte återvänt. Det kändes precis som när jag var liten och min mamma eller pappa tvingade mig att äta upp all mat som var kvar i tallriken, fast de andra var färdiga och mina småsyskon redan hade fått lämna matbordet för länge sedan och nu sprang ute på gården och lekte. Jag svalde varje tugga med möda. Döden bara tittade på mig och log. Han tog fram en pipa och frågade om han fick röka här inne.
     ”Visst”, svarade jag. ”Spelar det någon roll, egentligen?”
     ”Nej”, svarade han och log lite till. ”Det gör nog inte det.”
     Jag fortsatte äta. Vi satt så en stund i fullkomlig tystnad. Jag tittade ut genom köksfönstret som vette mot gården och hoppades att någon granne skulle passera. Jag kanske skulle kunna vinka och se riktigt rädd ut när de såg mig, så att de skulle komma till min undsättning.
     ”Var inte så löjlig”, sa Döden och bröt tystnaden lika starkt som hans lie säkert bryter itu stackars själar.
     ”Nej, ja visst ja, vad dum jag är”, svarade jag och tittade skamset ner i min mat. Nu såg den bara riktigt äcklig ut, kallnad soppa där all potatis, kött och grönsaker nu hade lösts upp och tillsammans bildat en mörkbrun, tjock vätska. Jag svalde en stor sked med mycken möda och grimaserade. Jag tänkte att Döden är precis som min mamma, tvingar mig att inte lämna några rester kvar på tallriken. Han bara skrattade och blossade på sin pipa.
     ”Förresten, är det lugnt om jag byter tillbaka till min vanliga skepnad?”
     Jag ryckte lite på axlarna och nickade. När jag tittade upp satt istället det skelett jag för en sekund hade fått se ute i hallen. Svart kåpa, lie och allt det där. Han suckade av lättnad.
     ”Fy fan, vad skönt!” utropade han och sträckte på sig. Jag tyckte han verkade lite arrogant. Jag tänkte det inte i ord, med rädsla för att han kanske skulle bli förbannad, utan lät orden i huvudet istället kläs i en känsla som snabbt sipprade ut genom venerna i kroppen och lika snabbt försvann igen. Döden lade inte märke till något och sög på sin pipa. Han verkade ha svårt att få fyr i den. Han grymtade till och ursäktade sig själv, reste sig upp från stolen och gick bort till diskbänken och började rensa bort all gammal tobak från pipan. Plötsligt kom något över mig. I en enda rörelse tog jag snabbt upp tallriken, reste mig upp, svingade den i luften och drämde till honom över huvudet. Chockat såg jag på när den lossnade från sitt fäste och landade på golvet någon meter ifrån honom. Den huvudlösa kroppen började svinga panikartat med armarna utan att riktigt få fäste i något. Huvudet bara skrek och svor åt mig. Jag tror jag aldrig hört någon låta så arg förut. Jag grep tag i skallen och sprang allt vad jag kunde ut från lägenheten och bort från kroppen som nu hade orsakat en jävla oreda i köket genom att ta tag i allt som kom i vägen för den och slänga det mot väggarna.
     Varför gjorde jag så här? tänkte jag. Jag hade nog lite livslust kvar, trots allt. Dödens huvud ville inte sluta skrika och nu förbannade han mig på säkert alla språk som människosläktet någonsin använt sig av. Han måste ju ha hört rätt många vid det här laget. Jag stoppade huvudet innanför tröjan för att inte väcka misstankar hos dem jag passerade medan jag fortsatte springa. Till slut kom jag in i en skog och stannade inte förrän jag kommit en bra bit in. Det var nästan kolsvart och jag stod omringad av träd. Utmattad satte jag mig ner på en mossbeklädd sten och tog försiktigt fram huvudet. Han höll äntligen käft. Med två små gula flammor som lyste från ögonhålorna stirrade han på mig utan att säga ett ord. Jag ställde huvudet på en stubbe. Vi såg på varandra ett bra tag utan att säga ett ord. Jag kände mig fruktansvärt trött, ledsen och rädd.
     ”Är du arg på mig nu?” frågade jag oroligt. Huvudet bara stirrade på mig.
     ”Nej”, svarade han till slut. Vi sa inget mer. Efter några minuter öppnade huvudet munnen igen.
     ”Vad tyst det är här.”
     ”Ja”, svarade jag lite förvånat.
     ”Kan vi inte bara sitta så här en stund och inte säga ett ord?” fortsatte han.
     Jag nickade. Vi satt som han hade bett om och sa ingenting till varandra. Det var fruktansvärt mörkt inne i skogen. Jag kunde bara se lite gräs och några trädstammar som lystes svagt upp av de två små flammorna inuti Dödens ögonhålor. Sakta men säkert började styrkan i ljuset att försvagas, tills det inte var mer än två små gula punkter som flöt omkring i mörkret där inne. Jag hörde honom andas med tunga, långsamma andetag. Jag lade mig ner i gräset bredvid stubben. Jag lade mig så försiktigt jag kunde så att jag inte skulle väcka honom.