Nu sitter hon där i badrummet, pillar sig i naveln medan silverfiskarna slingrar sig runt hennes tår. Kanske ska hon gråta, fast hon köpte ju ett nytt dyrt schampo idag så att hennes hår ska lukta gott och vara glansigt. Då behöver man väl inte gråta. Hon tittar ner på sin halvt vaxade, halvt rakade fitta. Man kan se hur håret börjar växa ut igen, små korta, styva hårstumpar som spricker upp genom huden, precis som blomknopparna på våren. Kanske ska hon gråta i alla fall.

Så torkar hon sig och reser sig upp, aktar silverfiskarna som panikartat försöker fly, i cirklar. Undrar om dom vet hur olycklig hon är. Kanske borde hon gråta för att det ska kännas bättre. Ska hon gråta över han vars hjärta hon aldrig vågade begära eller han som hon lämnade sitt hjärta till, för att sedan hitta det bortkastat i soporna. Eller kanske ska hon gråta över han som lämnade sitt hjärta till henne. Det som hon inte ville ha, förrän det var för sent. Eller ska hon gråta över honom, han som fångade henne i den trista vardagen bara för att hålla henne på en armslängdsavstånd. Honom som hon egentligen är kär i bara det att hon aldrig skulle erkänna det. Inte för någon, inte för honom inte ens för sig själv.

Så går hon ut ur badrummet och en tår trillar ner för hennes kind. En liten tår för sig själv, för att hålla hoppet uppe. För kanske någon gång träffar hon på kärleken och den gången, då, då gör den henne lycklig.