En gång i tiden fanns Andrea. Med hennes bruna långa lockiga hår, kunde hon fånga varendas blick. Hennes långa smala ben tog flera steg med mångas blickar. Hon gick som en modell, uppförde sig som en. Man påstod att hon var \"perfekt\".
Hon hade en annorlunda grön ögonfärg, många hade sagt att det var linser. Hon gav aldrig någon blick till personer, hon hade sina ögon på vägen. Tittade alltid rakt fram, inte åt sidorna eller bakåt. Man trodde att hon kanske inte ville visa sitt ansikte. Men när man väl såg hennes ansikte så såg hon så sorgsen ut, hon såg ut att vara förstörd och olycklig. Men de flesta trodde att det var en vana att se så sorgsen ut. Eftersom hon var en modell, och modeller på catwalk aldrig ler, trodde man att hon hade fått det som en vana. Ingen hade sett henne le, bara jag. En endaste gång såg jag henne le innan hon försvann. Hon log när hennes pappa dog. Jag tyckte det var konstigt att hon log istället för att sörja, jag tyckte det var konstigt att hon inte ens brydde sig om hans död.
Vad var det som var felet? om min pappa hade dött skulle jag gråta i flera månader, jag förstod ingenting förän Andrea begått självmord. Hon hade varit min bästa vän. Jag sörjde i flera månader. Jag kunde inte förstå vad som hade hänt, varför hon hade begått självmord var ett mysterium. Ett mysterium som löstes då polisen kom till mig. Jag mindes alla ord de hade sagt till mig;

- Är det du som är Mikael?
- Ja..
- Vi hittade denna låsta bok, det står att den är till Mikael Fagerström. Är det ni?
- Ja..
- Vi har inte kunnat öppna boken, man måste ha nyckeln. Men vi tycker att det är bäst att du har den. Det var säkert vad Andrea ville.
- Ja.. okej.. visst..

Jag minns hur chockad jag var. Jag minns hur jag kände på mitt halsband som jag hade runt halsen. Det var Andrea som hade gett mig halsbandet. Några dagar innan detta hände. Hängsmycket var en nyckel. När hon gav mig den sa hon att denna nyckel var nyckeln till hennes hjärta.
Jag öppnade halsbanet och tog bort hängsmycket. Jag tittade länge på nyckeln i min hand. Jag visste att den var till boken. Exakt samma storlek. Jag satt i nyckeln i låset och öppnade boken försiktigt. Den såg hel och fin ut, den såg orörd ut.
Jag öppnade boken och insåg att det var olika texter som Andrea hade skrivit. Det var i stort sett en dagbok.
Andrea skrev mycket slarvigt, men efter att ha varit hennes vän i flera år kunde jag tyda texten. Jag började med att läsa den största texten, som stod på allra första sidan;

\"Att vara den jag är, är hemskt. Jag skulle göra vad som helst för att slippa. Jag skulle göra vad som helst, för att bara fri. Jag skulle ge allt jag hade, för att få leva ett lyckligt liv\".

\"När du läser denna bok Mikael så kommer du förstå. \"

Jag blev skrämd över att läsa det. Jag kunde inte förstå varför hon skrivit detta. Boken innehöll 7 sidor. Jag förtod fortfarande inte varför hon hade skrivit en sådan hemsk text. Jag fortsatte att läsa ur den.



BLAD 1
\"Att vara en modell betyder inte att man är lycklig. Att vara älskad och beundrad utav flera personer, spelar ingen roll när man har det hemskt i hemmet. Att vara på topp, åhh.. alla borde veta hur mycket jag satsat för att vara den vackraste, smalaste modellen. Jag trodde att om jag skulle vara den vackraste modell, skulle mitt liv automatiskt bli som det var förr. Att jag fick bo hos min mamma, att kunna få vara med min mamma. Jag drömmer om det varje natt. Att få återförenas med min mamma, att få säga att jag älskar henne. Att få säga att jag är ledsen för allt som har hänt. Jag är en dålig dotter, och jag är otroligt ledsen över det. Mamma jag kommer till dig snart! jag lovar!\"

BLAD 2
Helvetet har brakat. Jag vill rymma, jag vill inte finnas. Jag skulle hellre vara ett gatubarn än att stanna kvar. Att ha en fader som är dum i huvudet, alltid full och alltid elak är hemskt. Det har funnits värre dagar än denna, men de brukar på ett ungefär vara desamma.
Jag var i skolan och mådde urdåligt efter att ha missat frukosten på grund utav min fader, som skrämde iväg mig.
Jag hade svårt att koncentrera mig och jag kände bara hur alla glodde på mig. Varför glor de på mig? Varför låter de mig inte vara ifred?
Efter skoldagen gick jag hemåt. Jag smög in på mitt rum för att pappa inte skulle höra mig. Vem vet vad han skulle göra..
Jag la mig i sängen och kände hur tårarna rann. Det varinte första gången som jag gråtit.
Plötsligt öppnades dörren. Jag blev livrädd och gämde mig bakom kuddarna. Jag hade ingen styrka i mig. Jag orkade knappt tala.
Han talade med mig, men jag förstod ingenting. Han var full.. När jag insåg att han var det sprang jag emot fönstret, öppnade det fort för att kunna hoppa ut därifrån. Jag ville inte vara med om der här igen. Jag han stoppa ut ena foten genom fönstret, sedan tog han tag i mig. Han slängde mig på sängen och han höll hårt i mina händer, jag kunde inte röra mig. Det sved i mina handleder. Jag minndes att jag fick ett hårt slag i mitt ansikte, sedan försvann jag. Jag mindes ingenting. Jag måste ha svimmat.
Då jag vaknade var mina byxor under mina knän, mina trosor satt inte där de skulle sitta. Jag visste vad som hade hänt. Jag började gråta, och försökte gå upp från min säng, men med smärtorna i ansiktet, armarna och magen kunde jag inte röra mig. Jag låg där i minst en halv timme. Jag vet inte vad jag ska göra. Vad gör man när ens pappa våldtar en. Vad gör man när ens sista familjemedlem är så grym? Vad ska jag göra..

BLAD 3
Som vanligt mådde jag otroligt dåligt idag. Jag träffade Mikael och det var jättetrevligt att vara med någon som jag kände mig trygg hos. När jag vid tolv tiden kom hem satt min pappa i fotöljen. Jag ville inte se på honom. Jag ville inte säga ett ord till honom.
Jag tog av mig min jacka och han närmade sig. Han började smeka mig på armen och sedan på magen och längre ner. Jag fick panik och puttade undan honom. Jag kände hur tårarna kom. Jag kände hur min kropp grät. Jag kände hur mitt hjärta bara ville stanna.
Han slog mig i magen och jag föll till golvet. Han släpade in mig till hans sovrum och kastade upp mig på sängen. Han höll hårt i mina handleder, så hårt så att blodet inte kunde komma till mina händer.

- Om du rör dig slår jag ihjäl dig!

Jag minns hur rädd jag var när han sa den meningen. Jag ville inte dö. Jag ville bara leva ett normalt liv med min pappa. Jag hade fortfarande hopp om att han en dag skulle bli normal.
Jag låg helt stilla och han kom tillbaka med två rep. Han band fast mina händer i sängkanten, och drog sedan av mina byxor. Jag började skrika. Jag grät, jag sparkade med mina ben men han brydde sig inte.

- Snälla pappa! jag är ju din dotter!
- Du är ingenting! du är en patetisk nolla som dödat din mamma. Du är ingenting! om du säger ett ord till kommer du ångra det!

Jag började gråta ännu mer och han drog ner mina trosor. Jag kunde se hur han öppnade sina byxor. Jag ville inte se, jag ville inte leva. Jag blundade och kände smärtan inom mig. Smärta, smärta och smärta! Jag kunde höra honom stöna. Han njöt utav detta. Han njöt utav att våldta sin dotter, att se sin dotter lida. Han njöt utav att förstöra mitt liv.
Jag blev kvarlämnad i sängen. Han hade gått ut för att festa med sina kompisar. Han var inte full när detta hände. Han var nykter! Nu har jag förlorat hoppet om att få tillbaka min pappa. Han är inte min pappa, han är ingen som jag känner eller vill känna. Han är okänd för mig. Han är osynlig!
I alla dessa år som detta har pågått har jag alltid tagit på mig skulden för att vara en olydig dotter. Jag har alltid trott att han gjorde såhär mot mig för att jag gjort något fel. Jag har alltid gjort mig själv illa, med knivar, med rakhyvlar med saxar för jag trott att det var mitt fel. Nu har jag insett, efter ett och ett halvt år har jag insett att det inte är mitt fel.

BLAD 4
Idag bestämde jag mig för att ge bort min nyckel. Jag gav den till den person som stöttat mig mest, som jag älskar. Den enda som verkligen förstår mig utan att veta någonting utav mitt liv. En dag ska han få öppna denna bok och få reda på varför jag är som jag är. Varför jag beter mig som om jag vore död.
Min själ har redan dött, det är bara min kropp som tvingar si själv att leva. Min kropp har ett hopp om att bättre tider kommer komma.
Jag har tittat på hela min kropp. Den är förstörd, jag kan inte gå kvar modellkurserna på grund utav mina sår, blåmärken, smärtan, skärsåren och svagheten. Det känns som om mitt liv faller sönder. Jag vill till min mamma. Den enda som alltid funnits där för mig. När hon dog blev jag helt förstörd, även min pappa. Han säger att det är mitt fel, just därför straffar han mig med att våldta mig. Men mamma dog i en bilolycka, det var inte mitt fel.
Jag har alltid velat förändra mitt liv. Men jag kan inget göra. Om jag anmäler pappa så måste jag till fosterföräldrar. Men om jag inte anmäler honom får jag lida ända tills jag dör. Jag vill inget utav dom..
Jag hoppas att en ängel ska komma och hämta mig till min mamma. Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för vägen till döden..

BLAD 5
Det har gått flera dagar sedan jag skrivit. Jag har inte haft styrkan till att göra det efter att ha blivit misshandlad tio gånger, våldtagen åtta gånger, tvingad till oralsex 15 gånger och förolämpad 40 gånger. Det är sådant man inte glömmer. Jag räknade. Jag gjorde det för att se hur mycket som händer under åtta dagar.
Medans detta har jag bestämt mig för att försvinna. Jag klarar inte av detta längre! Jag har inget liv här. Jag vill dö, jag vill döda honom för vad han gör mot mig. Men samtidigt så kan jag det inte. Han är min \"pappa\". Det kan jag inte ändra på. Även ifall jag vill det mer än någon kan ana. Han är så falsk! falsk, FALSK! Jag tog hem Mikael idag. Jag hade faktiskt hoppats på att min pappa skulle få ett utbrott och slå mig så att Mikael kan förstå, och anmäla detta. Istället så var han som en pappa ska vara. Han bjöd på kakor och läsk och log hela tiden! Falsk människa! På så sätt kunde ingen utav mina vänner se hans riktiga personlighet. Vad han gör. Alla som träffat min pappa säger att han är så trevlig, de skulle bara veta..

BLAD 6
Jag har gjort något dumt. Trots det skrattar jag när jag tänker på det. Jag skäms inte, jag har inga skuldkänslor. Han fick vad han förtjänade. Första gången på flera år, jag LER! jag har inte gjort det på flera år! det känns konstigt att le när min pappa dött. Jag dödade honom! Jag gjorde det! Han ville tvinga mig till sex med honom. Jag sprang in till köket och hämtade en kökskniv. När han sedan närmade sig stoppade jag in kniven i bröstet på honom. Jag grät när jag gjorde det. Jag grät när jag satt kniven i hans bröst eftersom hans sista ord var \"förlåt\". Jag grät i minst tre timmar. Han kanske äntligen skulle förändras, och så hade jag dödat honom. Jag kände hur skuldkänslorna kom, men när jag sedan tänkte tillbaka på vad han gjort mig, skrattade jag åt honom. Han ligger just nu på köksgolvet. Blodet har täckt golvet. Jag vägrar att ta bort det. Jag vill inte ringa polisen. De kommer bara placera mig hos en fosterfamilj eller på ett ungdomsfängelse. Jag vill inte det..

BLAD 7
Jag har inte ringt polisen. Pappa ligget kvar blodig på golvet, och det har börjat lukta illa. Ett lik luktar inget vidare. Jag hade ring Mikael igår och berättat att pappa dött, men aldrig att det var jag som dödat honom. Mikael skulle förmodligen bli helt galen på mig och aldrig tala med mig igen. Han skulle säkert inte tro på vad pappa gjort mot mig. Jag höll tyst om det och skrattade då jag berättade om hans död. Mikael träffade mig ute några minuter efter. Jag berättade lite mer detaljerat om hans död. Jag log samtidigt. Mikael stirrade på mig som om jag vore helt dum i huvudet, men han hade inte sagt något.
Nu inser jag att jag inte har något liv att leva. Jag har ingen att leva för, förutom Mikael. Jag är beundrad utav många, har vänner. Men jag kommer bli omplacerad och aldrig träffa de igen. Hellre träffar jag min mamma och blir lycklig igen. Men.. kommer jag verkligen till himmelen när jag mördat min pappa?
Det är väll det jag får ta reda på! Jag älskar dig Mikael. Jag har alltid gjort det. Nu vet du anledningen till varför jag inte finns längre. Allt har en anledning, och jag kommer sakna dig. Hoppas du förstår att detta var den enda bra utväg för mig. // Andrea