Luften gick ur mig
Inte när ni stampade ner mitt bröst
Tre meter ner i leran
Eller när ni skrek åt mig
Att alla steg jag tog var
Fel

Luften gick ur mig när det inte fanns något
Att leva för
Och ni tvingade mig att le

Med era egna falska leenden
Jag smälte in mig själv
I er
Föll ihop
Med er och som på plats.
Ni sa åt mig vad som vad rätt och vad som var fel
Och jag lydde
Era regler

Trycket släpptes
Aldrig
För det fanns ingen luft att förgöra.
När ni stampat klart
Märkte även ni att jag kände mig
Som döpt på nytt,
Med en ny identitet
Och ett nytt liv.

Jag döpte mig själv till
”Tre år till
innan jag plockar ihop allt
koldioxid och
skjuter mig själv
härifrån”

Det enda som
Överlevt alla bataljer
Är kärlek till människor
Och människor som faktiskt
Älskar en tillbaka.
Fast du knappt kan tro det.
Det svåraste som finns
Är att förstå att du är älskad

Nu innan solen går upp
Ska ja har gått runt hela stan
Och letat upp något nytt att tänka på
Om inte
Tänker jag på dig igen
(och du vet själv hur det går)

Det finns kanske ett nytt hopp vid varje horisont
Men vintern kryper mig
Närmare
Än någonsin förr
Och är det värt att ödsla energi
På en sol som aldrig
Verkligen aldrig
Vill vakna?

Jag kanske föll under din vinge och jag
Kanske andades mot många olika
Lungor
Men aldrig med mina egna
På det sättet jag skulle velat.
Jag kanske inte andas som jag ska
men jag andas bara för att visa dig att jag kan
och att jag kan klara detta en gång till
(för det finns inget en gång för alla)

Luften gick ur mig.
Inte när du kysste mig
Utan när du grät för att jag inte gjorde det
När du tog den där smällen för mig
När du tog den där vintern i dig
Som jag skulle behållit för mig själv.
När du tog hela explosionen i ett enda
Brustet andetag
När du tog hela jävla jag och formaterade om min otacksamhet