Om ni bara visste hur många blommor som dog på mitt rum! Senast var det en liten, liten rosenbuska min mamma köpte till mig. Den hade så söta knoppar, ljuligt ljusrosa med ett stänk av kärlek. Jag lät den vissna och dö för att jag glömde eller helt enkelt inte orkade vattna den. Istället låg jag i min säng och försökte pressa tillbaka tårarna.

Små blå droppar av smärta, salt smärta.

Sakta sipprar de längs mina kinder och återigen finner jag mig i en gränd. Den ljusa, skuggfyllda gränd av sömlöshet. Jag har piller som jag kan svälja, det tar en timma men sen slocknar jag som ett ljus. Ett patetiskt ljus, ett sånt billigt man köper på Ica, som bara har färg på utsida. Precis som jag.

Jag vill inte klaga, jag är bara så väldigt, väldigt trött!