Jag står ensam kvar. Tittar på månen.
Det är tyst nära mig. Men på avstånd hörs.
Tågen som kommer, går eller inte stannar.
Att gå in är inget alternativ.

I fönstret mittemot kan jag se någon.
Och någon kan se mig. Och det känns.
Jag borde gå in. Inte stå och synas.
Jag går in. Trots att det inte var ett alternativ.

Där inne står tv:n på. Någon slags serie.
En serie som jag aldrig sett. En serie,
som jag aldrig kommer se.

Jag går ut igen. Och någon står kvar.
Att synas är att finnas till, tänker jag.
Jag kanske skulle vinka. Varför då?
Jag vinkar inte. Och tur är väl det.