Hon gick långsamt in i rummet, gardinerna fladdrade till i vindraget från det öppna fönstret. Hon rös till när hon blickade ut över den döende trädgården. Lika döende som hon själv var, nästan helt död...
Hon mindes tillbaka på sin far, åren innan spriten tog honom i sin makt. Hur han hade älskat trädgården, speciellt de gula rosorna. De som påminde honom om mamma, och doftade sött precis som hennes parfym. Det var fem år sedan han dog. Trädgården dog långt innan dess. När spriten slöt sina älskande händer kring hennes fars hjärta och lever,då dog den. Då var ingenting viktigt längre, bara glasföremålen som täckte diskbänken. De dyrkade han som Gudar. Gudar som gav honom allt han ville ha, speciellt när de var fyllda av styrka. Efter ett tag försvann den flytande styrkan i dem, då var det dags att köpa nya gudar att dyrka. Han kunde aldrig göra sig av med de gamla, brukade titta på dem med kärlek i blicken, om om de vore hans barn. Lukta på dem som en mamma luktar på sin bebis..
Han älskade sönder gudarna. Gudarna älskade sönder hans hjärta och lever. De älskade honom så han dog.
Men hatet dog aldrig.
Hatet han lärde henne känna, dog aldrig. Det dog aldrig som hans trägård, som de gula rosorna.
Hon förstod det aldrig, hur gudarna kunde vara viktigare än hon själv, förrän hon förlorat sitt enda barn. En efter en började gudarna barrikadera diskbänken, när de tappat sin styrka. En efter en klarade hon inte av att kasta bort dem. Hon brukade lukta på dem, titta på dem med något kärleksfullt i blicken.
Hon höll på att trösta ihjäl sig själv.